Category Archives: EU och Nato

Den nya Försvarsmakten och det nordiska samarbetet

Igår blev det klart att Generaldirektör Marie Hafström skall få nya uppdrag. Hennes efterträdare blir Ulf Bengtsson som tidigare arbetat med försvarsfrågor vid finansdepartementet. Det var i början av sommaren som Ekonomistyrningsverket kritiserade Försvarsmaktens ekonomiska arbete. Beslut fattas utan långsiktigt tänkande och det saknas kunskap om ekonomihantering. Hafström får istället i uppdrag att granska stödmyndigheter som Försvarets Materielverk. Förhoppningsvis går det att samla in ytterligare några miljarder bland deras kostnader som kan användas på annat sätt i framtiden. Men till vad?

Ungefär i mitten av juni överlämnade Försvarsberedningen sin rapport om framtidens försvar till försvarsminister Sten Tolgfors. Det försvar som vi har nu kommer enligt rapporten i princip att helt försvinna. Istället kommer försvaret att bestå av insatsstyrkor bestående av både fast- och kontraktsanställd personal. Hemvärnet kommer att finnas kvar och vidareutvecklas för skydd inom Sveriges gränser. Insatsförbanden skall användas vid internationella missioner utomlands. Den nya inriktningen för vår svenska försvarsmakt skall träda i kraft år 2010.

Försvarsberedningen kom också fram till att det inte finns ett militärt hot mot vårt land inom en längre tid. Men däremot hot som kan riktas mot hela Norden och EU. Kan man hålla fast vid ovannämnda punkt efter händelserna i Georgien? Hoten måste vi möta tillsammans med andra länder inte minst våra nordiska grannländer. Försvarsberedningen slog också fast att Sverige inte skall stå passivt om ett nordiskt grannland eller EU-land blir attackerat. Det får inte bli som det blev under Andra Världskriget. Men samtidigt förväntar vi oss att de gör detsamma för vårt land.

Det nordiska samarbetet har det också skrivits om och sannolikt blir det mer. Den 13 juni skrev Försvarsberedningens Annika Nordgren Christensen och Håkan Juholt ”I detta akuta läge krävs ansvarstagande. Vi inser att en användbar rapport från Försvarsberedningen kan vara en del av räddningen. Vi har därför velat motverka att regeringen med några få rösters övervikt i riksdagen pressar igenom förslag som formar Försvarsmakten till en amerikaniserad miniatyrmodell i Nato och utan vare sig folkligt stöd eller pengar för att finansiera det orimligt dyra kalaset..//.. Våra partier bejakar och verkar för det ökande och fördjupade försvarssamarbete som växer fram i Norden. Vi har lämnat förslag om gemensamma operativa förband och samlokalisering av verksamheter samt gemensam infrastruktur och utbildnings- och övningsverksamhet. Vi är till skillnad från allianspartierna, inte rädda för att svenska folket skall tycka att det nordiska samarbetet väcker mer entusiasm i folkdjupet än ett svenskt Natomedlemskap. Det tycker nämligen vi själva”.

Det är riktigt. Vi måste först få ordning på oss själva och då inte bara Sverige ensamt. Vi saknar just nu en vision och ordentliga pengar. Nato får vackert vänta på sin tur någon gång i framtiden. Skulle USA någonsin vilja skänka dollar åt oss för detta ändamål? Knappast. De öser miljarder över Irak och projekt för att vaska fram bränslelösningar åt sitt försvar som inte heter ”olja”. Trots alla välvilliga ord och stöd gjorde USA ingenting för att undsätta Georgien sin enormt påkostade försvarsmakt till trots. De hade fullt upp i Irak. Och även om Georgien hade varit fullvärdig Nato-medlem, hade man ändå varit villig att utmana det gigantiska Ryssland?

Kanske kan det vara intressant att i dessa tider där det pratas så mycket nordiskt att läsa Helge Löfstedts rapport ”De nordiska ländernas försvarsmakter – några jämförelser”. Den är förvisso från början av år 2004 men anledningen till att jag tar upp den är för att han nämner den i sitt inlägg i förra årets sjätte nummer av Kungliga Krigsvetenskapsakademins tidsskrift . Kanske vissa siffror om t.ex. hemvärn och så är inaktuella i rapporten, men om Löfsteds nämner den under slutet av förra året tyder det väl på att den fortfarande för mycket aktuellt med sig, eller? Syftet med rapporten var att studera och översiktligt jämföra hur effektivt de nordiska ländernas försvarsmakter omsätter ekonomiska resurser till militär förmåga.

Rapporten visade hursomhelst att det svenska försvaret med sin verksamhet inte får ut lika mycket för pengarna som sina grannländer. Finland har gått och går sin egen väg och håller fast vid vad landet vill med sitt försvars. Där är värnplikten en viktig grundbult och man vidmakthåller en stor mobiliseringsorganisation för nationellt bruk. I de andra tre länderna gick man vid den tidpunkten mot en organisation som i högre grad skulle bestämmas av de internationella insatserna. Vid rapportens utgivande var Sverige ensamt om att ha övergivit begreppet ”brigad”. I Danmark och Norge behöll man begreppet division.

Helhetsintrycket var dock att alla nordiska försvarsmakter genomgått förändringar sedan Kalla Krigets slut. Men Sverige minskade sina satsningar mer än de övriga. Enligt rapporten är utgifterna för förbandsverksamhet låg inom det svenska försvaret men en stor del går till investeringar i materiel och forskning och utveckling. Till och med USA lägger mindre utgifter för detta än Sverige. Resultatet har blivit att Sverige har moderna vapen i förhållande till vad som finns i resten av världen. Enligt Löfstedt kan det finnas tre förklaringar till att utgifterna för förbandsverksamhet är låg medan de för FoU är högre än för de övriga länderna. Den första är uppenbar, att Sveriges försvar lägger ner mycket resurser på anskaffning och utveckling av materiel. Den andra kan vara att kostnaderna för förvaltning av materielverksamhet är högre i Sverige än i de övriga länderna. Den tredje lyder att materielposten i kostnadsredovisningen kan innehålla felaktigheter i bokföringen. I rapporten står det också att kostnaden per anställd i förbandsverksamhet vid markstridskrafter i Finland, Danmark och Norge är bara 60% av den svenska. Den finska förbandsverksamheten har högst produktivitet och låga kostnader per anställd. Den finska värnpliktsutbildningen är också intensivare än den svenska med fler övningstimmar per vecka. En jämförelse mellan finska och svenska förband i Kosovo blev att den svenska har högre personalkostnader och att de svenska metoderna för rekrytering och utbildning är mer komplicerade och resursslukande. Anledningen till att den svenska förbandsverksamheten är dyrare beror på att de svenska professionella militära ambitionerna är högre. Ytterligare en förklaring till de högre utgifterna kan vara att den svenska utbildningen bedrivs med stridsvagnar i stor omfattning. Utbildning med stridsvagnar hör till de allra dyraste. I Finland är infanteriet i majoritet och en mindre andel gör sin värnplikt med stridsvagn.

Detta är siffrorna från år 2004. I Dagens Nyheters försök till att den 9 juni detta år bena upp vart de 40 miljarderna i försvarsbudgeten står följande att läsa ”ÖB har, med politikernas välsignelse, marscherat under parollen ”både och”: ett hyggligt nationellt försvar och högprofilerade insatser utomlands. Vad som är vad i organisationen är svårt at avgöra. Teoretiskt ska alla förband kunna agera överallt. Dessvärre blir det dyrt att göra allt. Att försvaret vill bevara sin bredd är inget konstigt. Inte heller att flygvapnet eller marinen också vill känna sig behövda utomlands. FN, EU och Nato vill dock ha fotsoldater och svenska politiker är livrädda för att skicka fotsoldater eller annat som kan uppfattas som att Sverige drar i krig”. Just det, frågan har ställts tidigare här på bloggen. Var skall vi med allt detta pansar till och inget riktigt infanteri förutom Hemvärnet? Till vilken nytta är egentligen vårt dyra och fina flygvapen med JAS-flygplan som kostar 7 miljoner i underhållningskostnader per år och styck.

Samma ordval följde Peter Nordlund (FOI) och Allan Widman (fp) i en artikel i DN 11 juni . ”I Sverige skall alla som är med på kalaset få påsar. Man skulle mycket tydligare ha tittat på vilka förband vi skickar ut internationell” sade Nordlund. ”Våra luftstridskrafter är däremot överdimensionerade och en mycket dyr och exklusiv verksamhet” fortsatte Widman. Det är dags att prioritera bort och då kanske det inte är Hemvärnet som man skall kasta sig över allra först…..

Annonser

Europas mäktigaste militär?

Överbefälhavare Håkan Syrén kandiderar till posten som ordförande för Europas militärkommitté. Väljs han får Sverige utse en ny överbefälhavare och själv efterträder han den franske generalen Henri Bentégeat. Sannerligen, här ser vi en ÖB som gått igenom den militära skärselden och nått dess topp från vilken han kan blicka över hela den kontinentala kontinenten. För om han får posten blir han Europas mäktigaste militär.

Det har varit en händelserik period under hans tid som Försvarsmaktens överhuvud. Tre försvarsministrar varav en plötsligt avgick har han tjänstgjort under, den omtalade operation Artemis, omställningarna av vårt försvar och mycket mer. Ett tag talades det om huruvida han skulle avgå eller inte. Men så blev det inte. Blir Syrén ordförande (vilket jag tror), har han mycket starka fundament. Glöm inte heller att han är innehavare av Hederslegionens Kommendörskors. Det är mer en än medalj, det är ett helt nätverk som ger honom förbindelser till President Sarkozy och även Vladimir Putin för den delen. Sverige och Frankrike delar ju ordförandeskapet just nu och den senare när ju som bekant stora ambitioner inte bara med Europa utan hela Medelhavet.

Kanske kan Överbefälhavare Syrén som ordförande ordna EU-bidrag till nästa Battlegroup som enligt planen skall sättas upp år 2011. För vad blev det av den första? För det är väl det som är kärnan i all demokrati. Det land eller de länder som vill sätta upp en styrka har all rätt till det, eller hur? Finns det militärt EU-bidrag?

Jag önskar honom lycka till. Det skall bli intressant att se en nordbo in action i Europas militärkommitté.

Finlands försvarsminister – Norden borde tillhöra NATO

Finlands försvarsminister Jyri Häkämies vill se alla de nordiska länderna med i NATO. Han anser att ett ett finländskt och svenskt medlemskap skulle kunna göra ett gemensamt regionalt försvar till en verklighet. Norden skulle inte bara bli stärkt på det sättet men även tryggare. Det nordiska inflytandet skulle också öka markant. Danmark, Norge och Island ju redan är med, men det är inte komplett utan Finland och Sverige.

Enligt Häkämies vore en enad nordisk front inom Nato önskvärd med tanke på ett Ryssland som växer sig allt starkare militärt. Häkämies tror även att Finlands Rysslandskunnande skulle välkommnas inom NATO. ”En del finländska politiker tycks tro att Finland som Natomedlem skulle vara viljelös drivved. I den diskussion som har förts hos oss har man befarat att Finland kunde tvingas med i någonting som vi inte vill vara med i. Jag har svårt att förstå vad sådana antaganden grundar sig på” sade Häkämies.

Vikingatåg och koloniala straffexpeditioner

Den förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman liknar Nordic Battlegroup vid forna tiders koloniala straffexpeditioner. I tidningen Hemvärnet går det att läsa en lång intervju med honom. Varför använder han inte liknelsen om ett nordiskt vikingatåg istället? Likheter finns förvisso. Men till skillnad från kolonisatörerna förde aldrig vikingarna med sig missionärer eller tvingade sin religion på andra i ett slags indoktrineringssyfte. Visst plundrade, brände och tog de slavar, men det är ju inte det som är syftet med NBG. Det är smärtsamma ord från Heymans sida. Samtidigt ligger det någonting i dem som jag upplever som varnande. I dessa tider hörs ju ordet neokolonialism alltsom oftast.

Fredsbevarande missioner är ingenting nytt för Sverige och NBG är en vägvisning om vad de nordiska länderna borde göra. Bilda en allians och tillsammans möta framtida utmaningar. En stark enad kraft som kan skänka omvärlden mycket ekonomiskt, kulturellt, militärt etc, men samtidigt få tillbaka. Är det rätt att Sverige eller ”vi” samarbetar med länder som USA och Frankrike. Den förra beskylls för att med våld hävda sina egenintressen som heter ”olja”. Den senare är kvar i Afrika likt en gammal imperialist och vart vill den energiske och amerikavänlige Sarkozy ta vägen med sitt land och dess enorma militära resurser? Denne president som i sin nyutkommna bok ”Testimony” prisar hårt arbete och reformer samt klart och tydligt skriver ”I have always thought it rather silly to pit European defense and NATO against each other. This makes no sense. We need both, because they are complementary and reinforce each other. Look at the figures: twenty-one of the twenty-six members of NATO are also members of the EU, and twenty-one of the twenty-seven members of the EU are members of NATO. Who could possibly believe that one could be built in opposition to the other? European defense is one of the great successes in the proces of building Europe. It allows Europe to uphold a share of responsibility for international security. Together with our European partners, we must continue to reinforce European defense. But I want to stress this: in no way do I see reinforcing Europeans defense as an alternative to the Atlantic Alliance – to which, I hasten to add, France is one of the main contributors. Our security also depends on a string, united Alliance founded on shared values and common interests”.

Delade värderingar och gemensamma intressen? Vilka skall mynta de förra och tala för de senare. Störst går först det vet vi alla och någon har sagt om Frankrike att ”France in Europe is a traveller who refuses to pay his ticket”. Skall Frankrike och USA väva mönstet i militäralliansernas tyg?

Vill vi inte tillhöra NATO eller EU eller oroas för att bli del av det som enligt Heyman liknar ett gammeldags kolonialkrig får vi väl se till att det inte blir så! Visst måste vi som inte har råd att tillhöra två militärallianser som Frankrike börja någonstans. Men sen måste vi styra över vår egen framtid. Bli enade och själva efter våra värderingar välja vilka vi vill hjälpa eller inte hjälpa. Då går det inte att var och en drar åt sitt eget håll.

USA och Ryssland är lika goda kålsupare vad gäller energi. Vilket Heyman påpekar. Den ene vill inte vara beroende av den andre och arbetar hårt på alla sätt och vis för att trygga energitillgångar. Är det en slags neomerkantilism vi ser framför oss undrar jag. NATO som är starkt förknippat med USA samlar ihop de forna sovjetstaterna vilka är starkt patriotiska, likt en mur mot Ryssland. Var står Kina i det här spelet?

Heyman tycker också att det är hög tid för en säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Han kan inte heller förstå hur det kan ”vara en stor seger för jämställdheten att skicka tjugoåriga tjejer till Afghanistan. De kan bli förstörda för livet, det är inte en scoutövning, det är krig och det förstör människor”.
Nej, krig är inte en scoutövning, men då får vi inte heller glömma scouternas krigiska förflutna. Inte heller är det fråga om en ”seger” utan om någonting som alltid borde ha varit en rättighet för kvinnor. Att kämpa för sitt eget land och dess intressen i tiden. Och vad menar Heyman med att tjejerna kan bli förstörda för livet (räkna även in killarna). Han borde kanske ta och läsa Niklas Ekdals artikel i gårdagens DN ”Den putsade fasaden” som handlar om skräckpappan Josef Fritzl som höll sin dotter och deras gemensamma barn inspärrade i en bunker. Så här skriver Ekdal ”Impulsen att stänga in och kontrollera kvinnor finns överallt, men tar sig särskilt elaka uttyck när den får officiell sanktion genom religion och sedvänja. Afghanistan är det extrema exemplet. Där var till och med islams sharialagar ett lyft för kvinnorna, jämfört med den patriarkala stamtradition där de betraktades som föga mer än ägodelar, ungefär som åsnor. Talibanerna kombinerade det värsta av bägge världarna. Under deras välde var landet fullt av olyckssystrar till Elisabeth Fritzl, instängda på livstid utan möjlighet till utbildning, läkarvård eller sociala kontakter. Det är bland annat det förtrycket som svenska soldater bekämpar, inom ramen för den internationella styrka som försöker hjälpa centralregeringen att stabilisera Afghanistan”.

Det är kvinnors rätt att hjälpa andra kvinnor, med eller utan vapen. Vi lever inte i den bästa av världar. Ondskan finns där. Den 3:e maj skrev tre ledamöter ur Kungliga Krigsvetenskapsakademien i Svd enligt följande ”Sverige har lång tradition av att medverka vid olika typer av internationella insatser. Kongo, Sinai, Balkan, Libanon och Cypern är några exempel. Men dagens insatser skiljer sig från de tidigare. Om uppgiften förr var att hålla isär två stridande parter, handlar den nu om att försvara den sida som det internationella samfundet identifierat som viktig för landets utveckling. Ibland måste detta också ske med våld”.

Heyman skriver att den alliansfria politiken gagnar oss väl. Det kanske den gjorde en gång i tiden. Men förr eller senare måste man välja sida om man vill fortsätta vara människa. Att verka i världens oroshärdar och hävda de mänskliga rättigheterna är en viktig del i den svenska utrikespolitiken. Är det inte också en del bland de övriga nordiska ländernas utrikespolitik, de som nu deltar i NBG?

Pengar förstör nästan allt, bristen på pengar förstör resten

Mycket har hänt på en vecka. Igår var det valborg och  nu har maj månad börjat. Då är det bara femton dagar kvar tills Försvarsmakten skall ha kompletterat sitt budgetunderlag inför nästa år. Efter en liten stund av lugn rivstartade försvarsdebatten än en gång. Flera förband skall läggas ner men vilka det blir är inte klart. Men det gäller att hålla isär nedläggning och ihopslagning. För enligt vad jag fått förklarat för mig är det vad som kommer att hända med F21 i Luleå. Flottiljen kommer att slås ihop med de övriga och på så sätt frigörs övningspengar som kan användas till det som bli kvar efter avvecklingen.

Den största orsaken till detta är inte bara materielförsörjningen eller oslipad logistik som Ragnar Hellstadius skrev i SvD den 23 april. Att en organisation som Försvarsmakten har en enorm och tung logistik är helt logiskt. Alla uniformer som skall delas ut till värnpliktiga, vapen, tonvis med ammunition, tusentals liter bensin och olja till stridsfordon och alla JAS-flygplan etc. Listan över det som behövs för att hålla allt fungerande blir oändligt lång. Logistiken är en organisations blodflöde. Men inflationen har även den tagit ut sin rätt på Försvarsmakten. Man får inte längre lika mycket för en miljon kronor som förr. Knappt hade budgetmålet blivit nått förrän man nu inser att det måste skäras ner ytterligare. ÖB Håkan Syrén är inte den förste i raden av ledare för rikets försvar som fått tampas med svarta hål i ekonomin.

Hur blir det då med Norge och JAS-affären? Det är en svår sak att avgöra och ingen jag har pratat med har ens vågat gissa. Norska folket vill gärna se ett köp av Gripen medan militärerna helst vill ha det amerikanska planet F-35. Anledningen till att attityderna är olika är att Gripen är bättre marknadförd hos det norska folket. Vem känner inte till den legendariska JAS-39 Gripen?

Men helt klart är att det är mycket mer än pengar och affärer det är fråga om. Det är även fråga om val mellan tekniska utvecklingar, strategi, politik och framtida relationer. Norge är med i NATO och står det transatlantiska samarbetet nära. Men i tider av nordiska försvarsallianser börjar det höras röster om det inte är dags att titta åt det andra hållet istället. Vilket beslut Norge fattar i den här affären kommer även att fungera som en slags markering. ÖB Håkan Syrén vill helst se att vårt kära grannland köper Gripen. Han och den norske ÖB:n Sverre Diesen har redan samtalat mycket om hur våra försvarsmakter skulle kunna samverka bättre.

Hur nära står vi varandra egentligen? Finland tackade nej till JAS. Danmark överväger att köpa. Även om Norge väljer NATO och amerikansk teknik finns Indien där. Visst vore det glädjande om våra grannar köpte Gripen. En förlorad affär är en förlorad affär. Men Indiens köp är betydligt större. Hela 126 flygplan jämfört mot de 48 som eventuellt norrmännen skall köpa. Andra länder som Rumänien och Schweiz står också på tur.

 

Aforism
Man måste ta pengarna där de finns – hos de fattiga. De har visserligen ont om pengar, men de är många.”                                                           
                         Ettore Petrolini

President musketör och bråkstake

Vem av de båda presidenterna är den störste bråkstaken? Är det Putin som ständigt hackar på NATO eller är det Sarkozy som ber sitt eget folk att fara åt H-E och gör som han behagar? Aggressiv och lättretad drar den franske presidenten blankt utan att tveka. Sedan den 75-årige Chirac lämnade över ansvaret åt den 52-årige Sarkozy har den sprudlande energin och dynamismen hos den senare blivit påtaglig. Här är en ledare med personlighet och temperament att bli jämförd med Putins. Jämfört med tidigare franska presidenters smått pompösa hållning (Bild redigerad av bloggaren)                                           är Sarkozys manér och livsstil frapperande flamboyant.  

Likt en musketör med idealet ”en för alla, alla för en” lovade president Sarkozy den 3:e april, att skicka 800 franska soldater till NATO:s understöd. En fransk styrka på 1,600 man finns redan på plats runt huvudstaden Kabul. Under NATO-mötet i Bukarest nu i veckan blev det än tydligare vart det barkar hän. Kommer Frankrike att återta sin plats i det militära kommandot? President Sarkozy har blivit beskylld för Atlantisism inom landets försvarspolitik. Ledaren för det franska parlamentets socialistiska grupp menar att ”det har lite att göra med Afghanistan och mer med President Sarkoyzys atlantiska besatthet”. Men är då inte gaullismen mer en fråga om attityd än politik?

Kanske det. Det är dock uppenbart att sonen till en ungersk immigrantfamilj är lika handlingskraftig som korsikanen Napoleon än gång var. Den franska utrikespolitiken syftar till att stärka landets intenationella inflytande och transatlantiska harmoni. Sarkozy har inte låtit sig dröja med sjösättandet av planerna. USA och Storbritannien har redan besökts och Frankrike befinner sig i centrum av EU-politiken.

Men sådan politik kräver mer än mod och tydligt ledarskap. En stark ekonomi och stor militär kapacitet måste finnas i botten om man skall kunna ta fransoserna på allvar. Den största dusten för President Sarkozy förblir nog den med med sitt eget folk.

Vaktavlösning i Natofloran?

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”när skosulorna blir nötta, börjar spikarna skava”. Att NATO dras med interna problem är ingen nyhet. En del av medlemsländerna är trötta på krig. USA har förlorat över 4000 soldater i Irak och i  Afghanistan krävde mer än 230 västerländskas liv. Till vilken nytta då? Har de dött förgäves, för att inte tala om alla de tusentals som fått skador för livet. ”War is hell” som General Sherman sade. Irak är fortfarande ett slagfält och i Afghanistan blomstrar opiumfälten som aldrig förr och finansierar den korrupta regeringen i Kabul.

Krig kräver blod och pengar och i NATO bär USA huvuddelen av kostanderna. Några av de största medlemarna har börjat vackla och vill inte vara med längre. Kanada har sagt att man stannar kvar i Afghanistan bara om ett annat medlemsland sänder ett styrka på 1000 man till Kandahar. Lotten faller sannolikt på det redan upptagna USA.

Men när andra vill avtåga, är Frankrike villigt att fortsätta kampen. President Sarkozy gör närmanden mot NATO som aldrig förr och en ny fransk försvarsdoktrin skall presenteras i slutet av mars rapporterar JDW. Planerna på att upprätta en permanent fransk militärbas i Förenade Arabemiraten har satts i verket. Det var ord och inga visor, och orden har nu blivit till handling. I början av mars övade 1500 franska soldater tillsammans med styrkorn från både Förenade Arabemiraten och Quatar. Övningen varade fram till den 5:e mars och kvar i landet blev 400 franska soldater. Trots att Bushadministrationen är impopulär i Europa, har den bland sitt eget folk impopuläre presidenten sagt att Frankrike mycket väl kan återta sitt säte i det integrerade kommandot.

Det har gått så långt att Frankrike har blivit anklagat för att ha en slags dold agenda. Men generalsekreteraren för det franska utrikesministeruet, Gérard Errera har under en intervju sagt att ”Fransmännen har anklagats för att ha en dold agena, men jag säger till er att det finns ingen sådan. Pragmatism är nyckeln inom försvars- och säkerhetsfrågor idag. Konkurrens mellans NATO och EU hör till det förgångna”.

I dagens nummer av The Economist summeras situationen upp. Frankrikes intåg och medlingar mellan EU och NATO kan ses med både förundran och bävan. Var skall den här historien sluta? Storbritannien liknar lite av en butter gammal uggla, jämfört med det entusiastiska Frankrike och dess frispråkige president som skakar hand med vännen USA. Även om Europa har en större BNP och fler soldater än hela USA, är dess internationella verksamhet inte lika aktiv. En av orsakerna är att USA:s styrkor är tränade och anpassade för expeditoner utanför de egna gränserna, medan huvuddelen av Europas försvarsmakter inte är det. Av Europas är det bara Frankrike och Storbritannien som har tradition och erfarenhet av liknande. Båda är också forna imperialistiska kolonialmakter.

Skall Franrike fungera som en slags ambassadör mellan EU och NATO? Enligt The Economist är president Sarkozy ute efter amerikans understöd för att expandera EU:s roll i säkerhetspolitiken. ”NATO debates have long been a miserable mixture of French stubborness and American frustration” skriver tidningen. Men nu har alltså de två blocken insett att de behöver varandra. Sannolikt kommer Frankrike att driva på EU:s militära ambitioner under det sex månader långa ordförandeskapet. Ett unikt tillfälle att ta till vara på, ingen tid att förlora där inte.

Och sedan blir det kanske ett riktigt stadigt förhållande med NATO? President Sarkozy som under veckan använde det magiska ordet ”broderskap” under ett tal i det brittiska parlamenet. Det ligger helt i linje med Liberté, égalité, fraternité. Eller blir det den lite yngre kärleken som heter EU?