Category Archives: Frankrike

Frankrikes nya militära vision

Frankrike kommer att ha gjort rekordsatsningar på internationella militäroperationer under år 2008 rapporterar Jane’s Defence Weekly. Den totala summan beräknas till runt 880 miljoner Euro. År 2007 var motsvarande summa 685 miljoner Euro. Ökningen beror på att styrkan i Afghanistan utökats med 700 soldater under juli månad och oväntade utgifter till Tchad. Enbart kostnaderna för styrkan i Afghanistan kommer att bli 250 miljoner Euro under detta år, vilket är en ökning på 47 % sedan förra året.

I juni lät President Sarkozy tillkännage radikala förändringar i Frankrikes strategiska doktrin. Dessa är de mest omfattande på många år och kommer att få konsekvenser inte bara för den franska försvarsmakten utan även delar av landets befolkning. Den nya doktrinen omkullkastar årtionden av fransk säkerhetspolitik. Bland det mest radikala i den är återföreningen med NATO. Detta kommer att föra Paris närmare Washington vilket inte är populärt hos fransmännen eftersom President Bush är impopulär.

Den franska försvarsmakten har redan minskats kraftigt. Sedan 1989 har den skurits ner från en halv miljon anställa till 320,000 idag. Men ytterligare 54,000 jobb försvinner och 50 militärbaser kommer att läggas ner. Idag är den franska försvarsmakten Europas största vid sidan av Storbritanniens som den har gemensamma drag med. Båda två har en försvarsbudget på runt 2,5% av BNP. Efter nedskärningarna kommer den franska armén att vara 224,000 man stark mot Storbritanniens 180,000. Båda länderna har också hangarfartyg till sitt förfogande. Det enda som skiljer den brittiska och franska åt är hur de arbetar. Storbritannien har en högre andel stridsförberedda trupper.

Målet med den nya franska försvarsplanen är att ha 30,000 soldater stationerade utomlands. Styrkorna skall också bli mindre och rörligare. I det här avseendet ligger både Storbritannien och USA före. För att uppnå detta skall resurser tas ifrån de övriga vapenslagen och de vapensystem som konstruerades under Kalla Kriget och läggas på bl.a. underrättelse och spionsatelliter.

De nya planerna kan innebära att Frankrikes närvaro i Afrika får stå tillbaka. Det är dock inte klart och meningarna går isär på den här punkten. Sarkozy vill att Frankrike engagerar sig på andra håll i världen som Asien och Latinamerika där de geopolitiska intressena sannolikt kommer att finnas i framtiden. Men att bryta historiska mönster kan inte vara det lättaste hur reformivrig en ledare än är. De franska intressena i Afrika går långt tillbaka i historien. Kontinenten tar emot 5 % av Frankrikes export och 240,000 av landets medborgare är bosatta där. Frankrike importerar också mängder av olja och metaller från Afrika inte minst Gabon. Därför är fred och stabilitet i regionen av stort intresse för den franska regeringen. ”Den afrikanska kontinenten är vår granne och när den skakas av konflikter, skakas även vi” förklarade en parlamentsledamot vid namn André Dulait. Mellan åren 1962 och 1995 ingrep Frankrike hela 19 gånger militärt i Afrika. När landets kolonier blev självständiga under 1960-talet ingick de flesta av dem överenskommelser med Frankrike om militärt stöd och samarbeten t.ex. Gabon. De flesta av dessa avtal gäller än idag och några av dem är hemliga. Men militäroperationerna i Afrika fick uppleva en svår vändpunkt med folkmordet i Rwanda 1994. Sarkozy har gjort utfästelser om att låta omförhandla avtalen från kolonialtiden.

Idag tjänstgör runt 12,000 franska soldater i fredsbevarande missioner runt om i världen. Mer än hälften av dem är stationerade i Afrika. Det finns tre militärbaser på kontinenten den största ligger i Djibouti, den andra i Senegal och den tredje i Gabon. En mindre styrka finns på Réunion utanför Madagaskar. Förutom detta pågår militära operationer i Tchad, Centralafrika och Elfenbenskusten. I Tchad finns uppgår styrkan till 1200 soldater vilka har till uppgift att skydda franska medborgare och understödja regeringen. Den franska delen utgör den största av den annars runt 3700 EU-styrkan. Detta har skapat tvivel om den verkligen kan anses neutral. I Centralafrika finns 300 man i huvudstaden Bangui. På Elfenbenskusten övervakar 3000 soldater freden under FN-mandat. Operationen är Frankrikes just nu största och mest omstridda i Afrika. Lokalbefolkningen tenderar att se de franska trupperna som en ockupationsarmé. En fransk observatör kallade Elfenbenskusten för ”Frankrikes lilla Irak”.

Den nya försvarsdoktrinen bekräftar dock tidigare gissningar om att Frankrike avser att omarbeta sina geopolitiska ambitioner. Den nya permanenta militärbasen i Förenade Arabemiraten skall vara redo nästa år. Härnäst kan det möjligen bli Asien och då kanske det blir aktuellt att förflytta trupper från exempelvis Elfenbenskusten. Istället kanske USA tar över en del av operationerna i Afrika, de har redan börjat med AFRICOM. Doktrinen nämner vikten av samarbete med den amerikanska militären i syfte att motarbeta Irans inflytande och spåra kärnvapen. Frankrike kommer att fortsätta underhålla sin egen kärnvapenarsenal.

Vilken effekt den nya försvarsdoktrinen kommer att få för resten av världen och det franska folket återstår att se. Men förhoppningarna är att den skall leda till att landet fortsätter att vara en militärmakt att räkna med.

Vikingatåg och koloniala straffexpeditioner

Den förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman liknar Nordic Battlegroup vid forna tiders koloniala straffexpeditioner. I tidningen Hemvärnet går det att läsa en lång intervju med honom. Varför använder han inte liknelsen om ett nordiskt vikingatåg istället? Likheter finns förvisso. Men till skillnad från kolonisatörerna förde aldrig vikingarna med sig missionärer eller tvingade sin religion på andra i ett slags indoktrineringssyfte. Visst plundrade, brände och tog de slavar, men det är ju inte det som är syftet med NBG. Det är smärtsamma ord från Heymans sida. Samtidigt ligger det någonting i dem som jag upplever som varnande. I dessa tider hörs ju ordet neokolonialism alltsom oftast.

Fredsbevarande missioner är ingenting nytt för Sverige och NBG är en vägvisning om vad de nordiska länderna borde göra. Bilda en allians och tillsammans möta framtida utmaningar. En stark enad kraft som kan skänka omvärlden mycket ekonomiskt, kulturellt, militärt etc, men samtidigt få tillbaka. Är det rätt att Sverige eller ”vi” samarbetar med länder som USA och Frankrike. Den förra beskylls för att med våld hävda sina egenintressen som heter ”olja”. Den senare är kvar i Afrika likt en gammal imperialist och vart vill den energiske och amerikavänlige Sarkozy ta vägen med sitt land och dess enorma militära resurser? Denne president som i sin nyutkommna bok ”Testimony” prisar hårt arbete och reformer samt klart och tydligt skriver ”I have always thought it rather silly to pit European defense and NATO against each other. This makes no sense. We need both, because they are complementary and reinforce each other. Look at the figures: twenty-one of the twenty-six members of NATO are also members of the EU, and twenty-one of the twenty-seven members of the EU are members of NATO. Who could possibly believe that one could be built in opposition to the other? European defense is one of the great successes in the proces of building Europe. It allows Europe to uphold a share of responsibility for international security. Together with our European partners, we must continue to reinforce European defense. But I want to stress this: in no way do I see reinforcing Europeans defense as an alternative to the Atlantic Alliance – to which, I hasten to add, France is one of the main contributors. Our security also depends on a string, united Alliance founded on shared values and common interests”.

Delade värderingar och gemensamma intressen? Vilka skall mynta de förra och tala för de senare. Störst går först det vet vi alla och någon har sagt om Frankrike att ”France in Europe is a traveller who refuses to pay his ticket”. Skall Frankrike och USA väva mönstet i militäralliansernas tyg?

Vill vi inte tillhöra NATO eller EU eller oroas för att bli del av det som enligt Heyman liknar ett gammeldags kolonialkrig får vi väl se till att det inte blir så! Visst måste vi som inte har råd att tillhöra två militärallianser som Frankrike börja någonstans. Men sen måste vi styra över vår egen framtid. Bli enade och själva efter våra värderingar välja vilka vi vill hjälpa eller inte hjälpa. Då går det inte att var och en drar åt sitt eget håll.

USA och Ryssland är lika goda kålsupare vad gäller energi. Vilket Heyman påpekar. Den ene vill inte vara beroende av den andre och arbetar hårt på alla sätt och vis för att trygga energitillgångar. Är det en slags neomerkantilism vi ser framför oss undrar jag. NATO som är starkt förknippat med USA samlar ihop de forna sovjetstaterna vilka är starkt patriotiska, likt en mur mot Ryssland. Var står Kina i det här spelet?

Heyman tycker också att det är hög tid för en säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Han kan inte heller förstå hur det kan ”vara en stor seger för jämställdheten att skicka tjugoåriga tjejer till Afghanistan. De kan bli förstörda för livet, det är inte en scoutövning, det är krig och det förstör människor”.
Nej, krig är inte en scoutövning, men då får vi inte heller glömma scouternas krigiska förflutna. Inte heller är det fråga om en ”seger” utan om någonting som alltid borde ha varit en rättighet för kvinnor. Att kämpa för sitt eget land och dess intressen i tiden. Och vad menar Heyman med att tjejerna kan bli förstörda för livet (räkna även in killarna). Han borde kanske ta och läsa Niklas Ekdals artikel i gårdagens DN ”Den putsade fasaden” som handlar om skräckpappan Josef Fritzl som höll sin dotter och deras gemensamma barn inspärrade i en bunker. Så här skriver Ekdal ”Impulsen att stänga in och kontrollera kvinnor finns överallt, men tar sig särskilt elaka uttyck när den får officiell sanktion genom religion och sedvänja. Afghanistan är det extrema exemplet. Där var till och med islams sharialagar ett lyft för kvinnorna, jämfört med den patriarkala stamtradition där de betraktades som föga mer än ägodelar, ungefär som åsnor. Talibanerna kombinerade det värsta av bägge världarna. Under deras välde var landet fullt av olyckssystrar till Elisabeth Fritzl, instängda på livstid utan möjlighet till utbildning, läkarvård eller sociala kontakter. Det är bland annat det förtrycket som svenska soldater bekämpar, inom ramen för den internationella styrka som försöker hjälpa centralregeringen att stabilisera Afghanistan”.

Det är kvinnors rätt att hjälpa andra kvinnor, med eller utan vapen. Vi lever inte i den bästa av världar. Ondskan finns där. Den 3:e maj skrev tre ledamöter ur Kungliga Krigsvetenskapsakademien i Svd enligt följande ”Sverige har lång tradition av att medverka vid olika typer av internationella insatser. Kongo, Sinai, Balkan, Libanon och Cypern är några exempel. Men dagens insatser skiljer sig från de tidigare. Om uppgiften förr var att hålla isär två stridande parter, handlar den nu om att försvara den sida som det internationella samfundet identifierat som viktig för landets utveckling. Ibland måste detta också ske med våld”.

Heyman skriver att den alliansfria politiken gagnar oss väl. Det kanske den gjorde en gång i tiden. Men förr eller senare måste man välja sida om man vill fortsätta vara människa. Att verka i världens oroshärdar och hävda de mänskliga rättigheterna är en viktig del i den svenska utrikespolitiken. Är det inte också en del bland de övriga nordiska ländernas utrikespolitik, de som nu deltar i NBG?

President musketör och bråkstake

Vem av de båda presidenterna är den störste bråkstaken? Är det Putin som ständigt hackar på NATO eller är det Sarkozy som ber sitt eget folk att fara åt H-E och gör som han behagar? Aggressiv och lättretad drar den franske presidenten blankt utan att tveka. Sedan den 75-årige Chirac lämnade över ansvaret åt den 52-årige Sarkozy har den sprudlande energin och dynamismen hos den senare blivit påtaglig. Här är en ledare med personlighet och temperament att bli jämförd med Putins. Jämfört med tidigare franska presidenters smått pompösa hållning (Bild redigerad av bloggaren)                                           är Sarkozys manér och livsstil frapperande flamboyant.  

Likt en musketör med idealet ”en för alla, alla för en” lovade president Sarkozy den 3:e april, att skicka 800 franska soldater till NATO:s understöd. En fransk styrka på 1,600 man finns redan på plats runt huvudstaden Kabul. Under NATO-mötet i Bukarest nu i veckan blev det än tydligare vart det barkar hän. Kommer Frankrike att återta sin plats i det militära kommandot? President Sarkozy har blivit beskylld för Atlantisism inom landets försvarspolitik. Ledaren för det franska parlamentets socialistiska grupp menar att ”det har lite att göra med Afghanistan och mer med President Sarkoyzys atlantiska besatthet”. Men är då inte gaullismen mer en fråga om attityd än politik?

Kanske det. Det är dock uppenbart att sonen till en ungersk immigrantfamilj är lika handlingskraftig som korsikanen Napoleon än gång var. Den franska utrikespolitiken syftar till att stärka landets intenationella inflytande och transatlantiska harmoni. Sarkozy har inte låtit sig dröja med sjösättandet av planerna. USA och Storbritannien har redan besökts och Frankrike befinner sig i centrum av EU-politiken.

Men sådan politik kräver mer än mod och tydligt ledarskap. En stark ekonomi och stor militär kapacitet måste finnas i botten om man skall kunna ta fransoserna på allvar. Den största dusten för President Sarkozy förblir nog den med med sitt eget folk.

Absolut fransk strategi

Då var det klart! Fransoserna köper upp Vin & Sprit för 55 miljarder kronor! Nu äger de både tunnelbanan i Stockholm och Absolut Vodka. Fransmän som har rykte att vara modesta med sitt vin. Vad skall de köpa upp härnäst……Försvarsmakten? Sedan när president Sarkozy behöver duktigt folk kallar han in svenska soldater som får åka till Afrika eller Mellanöstern. Varför inte? En gång i tiden tjänstgjorde svenskar i den franske kungens sold och båda parterna var enligt historien nöjda. Svenskarnas regemente hette Royal Suédois.

Inom den svenska officerskåren råder det tydligen brist på intellektualism och frågeställande. Detta medan det inte saknas tankesmeder hos de franska kollegerna. Är verkligen Gustav II Adolf mer diskutabel i Frankrike än i Sverige? Det intrycket får man när man läser om kommendör Lars Wedins nyligen utkomna bok Marianne och Athena. Boken går igenom trehundra år av franskt militärt tänkande och är uppenbarligen den första och enda tidsenliga genomgången i Sverige om detta ämne. Annars dominerar USA den strategiska debatten.

Boken är angelägen att läsa eftersom Sverige sannolikt kommer att ha mer att göra med den franska militären än tidigare. Operation Artemis och närvaron i Tchad är bara två fall som pekar i den riktningen. Men vet vi vad vi vill med vårt försvar? När det råder strategisk braindrain i de egna kretsarna, vem skall då bidra med vilja och tänkande? Kan man inte tänka själv då tänker andra åt en. Det blir då inte alltid som man vill. Eller som Olof Santesson så väl formulerar det i sin recension av Marianne och Athena i KKrVA:s tidsskrift ”En tankemässig utarmning av försvarsmakten utmynnar felaktiga doktriner som förr eller senare leder till en katastrof om de inte rättas till i tid. Det är den entydiga franska erfarenheten, som nog också småstatens ledare måste ta till sig.”

Lapsus intellecta…..läs boken och inspireras.

Vaktavlösning i Natofloran?

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”när skosulorna blir nötta, börjar spikarna skava”. Att NATO dras med interna problem är ingen nyhet. En del av medlemsländerna är trötta på krig. USA har förlorat över 4000 soldater i Irak och i  Afghanistan krävde mer än 230 västerländskas liv. Till vilken nytta då? Har de dött förgäves, för att inte tala om alla de tusentals som fått skador för livet. ”War is hell” som General Sherman sade. Irak är fortfarande ett slagfält och i Afghanistan blomstrar opiumfälten som aldrig förr och finansierar den korrupta regeringen i Kabul.

Krig kräver blod och pengar och i NATO bär USA huvuddelen av kostanderna. Några av de största medlemarna har börjat vackla och vill inte vara med längre. Kanada har sagt att man stannar kvar i Afghanistan bara om ett annat medlemsland sänder ett styrka på 1000 man till Kandahar. Lotten faller sannolikt på det redan upptagna USA.

Men när andra vill avtåga, är Frankrike villigt att fortsätta kampen. President Sarkozy gör närmanden mot NATO som aldrig förr och en ny fransk försvarsdoktrin skall presenteras i slutet av mars rapporterar JDW. Planerna på att upprätta en permanent fransk militärbas i Förenade Arabemiraten har satts i verket. Det var ord och inga visor, och orden har nu blivit till handling. I början av mars övade 1500 franska soldater tillsammans med styrkorn från både Förenade Arabemiraten och Quatar. Övningen varade fram till den 5:e mars och kvar i landet blev 400 franska soldater. Trots att Bushadministrationen är impopulär i Europa, har den bland sitt eget folk impopuläre presidenten sagt att Frankrike mycket väl kan återta sitt säte i det integrerade kommandot.

Det har gått så långt att Frankrike har blivit anklagat för att ha en slags dold agenda. Men generalsekreteraren för det franska utrikesministeruet, Gérard Errera har under en intervju sagt att ”Fransmännen har anklagats för att ha en dold agena, men jag säger till er att det finns ingen sådan. Pragmatism är nyckeln inom försvars- och säkerhetsfrågor idag. Konkurrens mellans NATO och EU hör till det förgångna”.

I dagens nummer av The Economist summeras situationen upp. Frankrikes intåg och medlingar mellan EU och NATO kan ses med både förundran och bävan. Var skall den här historien sluta? Storbritannien liknar lite av en butter gammal uggla, jämfört med det entusiastiska Frankrike och dess frispråkige president som skakar hand med vännen USA. Även om Europa har en större BNP och fler soldater än hela USA, är dess internationella verksamhet inte lika aktiv. En av orsakerna är att USA:s styrkor är tränade och anpassade för expeditoner utanför de egna gränserna, medan huvuddelen av Europas försvarsmakter inte är det. Av Europas är det bara Frankrike och Storbritannien som har tradition och erfarenhet av liknande. Båda är också forna imperialistiska kolonialmakter.

Skall Franrike fungera som en slags ambassadör mellan EU och NATO? Enligt The Economist är president Sarkozy ute efter amerikans understöd för att expandera EU:s roll i säkerhetspolitiken. ”NATO debates have long been a miserable mixture of French stubborness and American frustration” skriver tidningen. Men nu har alltså de två blocken insett att de behöver varandra. Sannolikt kommer Frankrike att driva på EU:s militära ambitioner under det sex månader långa ordförandeskapet. Ett unikt tillfälle att ta till vara på, ingen tid att förlora där inte.

Och sedan blir det kanske ett riktigt stadigt förhållande med NATO? President Sarkozy som under veckan använde det magiska ordet ”broderskap” under ett tal i det brittiska parlamenet. Det ligger helt i linje med Liberté, égalité, fraternité. Eller blir det den lite yngre kärleken som heter EU?

Vänner och rivaler

putin_alliot-marie.jpgI september år 2006 gav Frankrikes president Jacques Chirac Hederlegionen åt Rysslands Vladimir Putin. Detta sågs inte med blida ögon av några, men Chirac stod på sig. Hans motivation att ge landets främsta orden instiftad av den genialiske fältherren Napoleon Bonaparte löd ”Frankrike uppskattar högligen den ryske (Frankrikes försvarsminister (2002-2007) Michéle  presidentens främjande                        Alliot-Marie träffar President Putin)                      av utveckling och  
                                                                                   multilaterala samarbetsrelationer”.

Vilken utveckling och vilka relationer då, Monsieur President?

Det har gått väl för Rysslands försvarsindustri sedan millienieskiftet. Från år 2000 till 2007 fördubblades exporten till runt 6,5 miljarder dollar och försvarsbudgeten har även den fått ett rejält uppsving. Men riktigt så ljus är inte bilden. När det gäller högteknologiska produkter ligger Ryssland efter. Det räcker inte längre med låga priser för att bli etta på marknaden. R&D (Research and Development) och utländska investeringar är vad som behövs. Detta faktum har fått Moskva att vidta åtgärder. Dels har paraplyorganisationen “Rysk Teknologi” (Rossiiskiye Teknologii) skapats och dels har man vänt sig till andra länder för att söka givande samarbeten. President Putin konstaterade redan detta skulle göra Rysslands till ”en överhängande deltagare i den globala integrationsprocessen”.

Detta har redan fått några Europeiska länder att ta tillfället i akt. Italien och Storbritannien är två av dem som börjat kooperera högteknologiskt med Ryssland. Men ingen gör det så flitigt eller var så snabb på att söka partnerskap som Frankrike rapporterar Jane’s Defence Weekly. Ingenting nytt i detta. De franska och ryska försvarsindustrierna har förvisso samarbetet i drygt ett decennium. Men under det senaste året har det tagit fart ordentligt. I oktober skrev Rosoboronexport och DCNS (Direction des Constructions Navales Services) under ett kontrakt om att tillsammans bedriva maritim forskning och utveckling. Franska Thales har också skrivt kontrakt med det ryska företagen, vilket skedde lite tidigare i augusti förra året. Men bäst i klassen bland de fransk-ryska försvarsindustriella samarebetena är det mellan det statligt ägda United Aircraft Cooperation (på ryska Ojedinennaja Aviastroitelnaja Korporatsia) och det europsiaka EADS (European Aeronautic Defence and Space Company ) som till del ägs av franska staten.

Men det goda samarbetet till trots, förblir konkurrensen mellan de båda parterna stenhård. De franska och ryska försvarsindustrierna har under några år varit vad Jane’s beskriver som ”neck and neck” på den globala marknaden. Konkurrens driver dem att hålla varandra i händerna samtidigt som kampen om kunderna får dem att inte greppa för hårt. Senast under förra året då Frankrike lyckades vinna ett tioårigt kontrakt med Libyen värt fyra miljarder dollar. Traditionellt har detta varit Rysslands marknad.

Sarkozy vidgar de militära gränserna

sakozy.jpgI förra veckan blev det klart att Frankrike kommer att sätta upp en militärbas i Förenade Arab Emiraten. För detta ändamål kommer 400 soldater att tas från styrkan i Djibouti. Beslutet att sätta upp en ny permanent bas i en arabstat har en stor strategisk betydelse för det frsnak försvaret, eftersom det blir den första som inte har några koloniala kopplingar. I nuläget har Frankrike omkring 5000 soldater utplacerade i (bild redigerad av MR) tre baser i Senegal, Gabon och Djibouti. Därefter tillkommer de ytterligare 2600 som ingår i fredsbevarande missioner i Tchad och Elfenbenskusten.

Frankrikes närvaro i Afrika är historiskt av historisk orsak, men president Sarkozy har sagt att konstruerandet av morgondagens säkerhet och försvar ”skall vara behovsrelaterat och inte av sed”. Därav den militära expansionen utanför de traditionella gränserna. Att lotten faller på Förenade Arab Emiraten är inte så konstigt sedan presidenten valt en hårdare linje mot Iran. Men expansionen till trots så förbliver den hetaste frågan Frankrikes roll i NATO. Sarkozy har gjort uttalanden om att landet mycket väl kan bli fullvärdig medlem i det integrerade kommandot med allt det innebär. Men det kommer naturligtvis inte att ske utan vissa villkor, varav ett av dem är att Storbritannien rejält backar upp det Europeiska försvaret. Men britterna har visat svalt intresse vilket skapat frustration. Hur spelbrädet kommer att se ut efter valet i USA spelar också in. Relationen mellan Gordon Brown och Sarkozy har beskrivits som ”rent affärsmässig” snarare än ”varm”.