Raja 1918

raja-1918Igår visades den finska filmen Raja ”Gränsen” 1918 regisserad av Lauri Törhönen här i Stockholm. Intresset var utan tvekan stort eftersom det var fullsatt. Raja 1918 utspelar sig precis efter det blodiga inbördeskriget som tog vid efter det att Finland förklarats självständigt den 6 december 1917.

Inbördeskriget även kallat ”Frihetskriget” krävde 35,000 liv och var en fruktansvärd tragedi. Ett djupt sår i landets historia som alltid kommer att finnas där. Många oskyldiga dog. Det är nu först efter 90 år som man på allvar börjat prata om det. En och annan film har också gjorts. Min egen uppfattning är också att få böcker och skildringar blivit skriva. I alla fall på svenska.

Efter att kriget var över skulle gränsen till Ryssland säkras. Mannerheim tilldelar uppdraget åt den unge kapten Carl von Munck, som slagits för de vita. Han vet inte exakt vad som väntar honom, men uppdraget skall fullföljas till varje pris. Samtidigt gör sig konsekvenserna av bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland påmint när folk börjar välla in över gränsen. Ju fler människor som tränger in, desto brutalare och mer drastiska blir metoderna för att hindra vissa och släppa in andra. Några av flyktingarna är finska rödgardister som flytt till Sovjet men försöker ta sig tillbaka till Finland på nytt. Ryssar var inte välkommna. Eftersom inte alla hade papper tvingade man folk att säga ”ja” på finska för att avgöra vem som var ryss och inte. Sade man ”kyllä” fick man passera, sade man ”kjolla” var det raka vägen tillbaka. Människor blev kallblodigt avrättade på båda sidor.

Raja 1918 är en sann historia. Den bygger på Jörn Donners fars upplevelser under och efter det finska inbördeskriget. Allting skildras skoningslöst, men tidvis nästan poetiskt. Musiken är också gruvligt vacker och välkomponerad. Men den tar inte udden av de fasansfulla scenerna, tvärtom. En recensent har skrivit att det är en väldigt ”rå” film och att ”inte mycket lämnas åt vår fantasi vad gäller arkebuseringar och andra former av dödsskjutningar”. Men kriget är rått, vad finns det egentligen att fantisera om säger jag. Detta är en film som har allt. Okuvlig vänskap mellan två helt osannolika parter, kärlek och intriger.  

När man ser Raja 1918 förstår man varför många valde att tiga in i det sista….

Här är introt till filmen.

Annonser

Marianne och Athena översätts

marianne_athenaVar igår på ett litet men mycket intressant seminarium. En av de närvarande var Kommendör Lars Wedin författaren till Marianne och Athena. Han berättade att boken nu skall översättas till franska i språkets hemland. Inte ens i Frankrike finns det en lika välskriven bok och med ett lika sammanfattande örnperspektiv över franskt militärt tänkande genom tre århundraden. Detta var mycket fascinerande och intressant att höra.

Vill också passa på att tipsa om det nygrundande Svensk-Franska Militärsällskapet. Det bildades i mars detta år.

Är det någon som känner till liknande militärsällskap?

Intervju med Staffan Dopping

staffan_dopping1Staffan Dopping blev informationsdirektör vid Försvarsmakten år 2005. Han var då dess första som innehade den titeln. Nu tre år senare lämnar han posten i samband med årsskiftet för att gå vidare. Han har varit med om mycket under dessa få men händelserika år. Debatten om Försvarsmaktens framtid har stegrats och utmaningarna levererats i tur och ordning. Tillträdandet som en av Överbefälhavarens närmaste medarbetare skedde också i kölvattnen av 2004 års försvarsbeslut som innebar stora neddragningar inom myndigheten. Med andra ord hade han knappt hunnit installera sig på Högkvarteret förrän det första elddopet kom.

Hur har dessa år varit för honom och vad kan han berätta?

Staffan Dopping är journalist i grunden och inte officerare eller militär. Han har tidigare sagt att mediernas berättelser om Försvaret fått honom att ställa frågan ”Lever vi i samma verklighet?”. Men vilken var hans egen bild av myndigheten och dess verksamhet innan han blev informationsdirektör? ”Jag hade nog en mycket mediebaserad bild av Försvarsmakten, det vill säga en motsägelsefylld bild där främst utbildningsförbanden i grundorganisationen syntes” berättar han. Utlandsinsatserna befann sig i skymundan, samtidigt hade han en bild av att det var en tung och byråkratisk organisation. Den bilden är inte så bättre i verkligheten vilket hänger ihop med alla regler och order som styr verksamheten sedan länge.

Vidare hade han varit pressofficer på Cypern under 80-talet och värnpliktig reporter på Värnpliktsnytt vilket bidragit något till hand förhandsbild. Nu några år senare är naturligtvis bilden förändrad ”Jag ser dels hur oerhört komplex vår verksamhet är, och betydelsen av att Försvarsmakten får utveckla sina förmågor baserat på en långsiktig styrning och planering”.

Trots att han saknade chefserfarenhet och hade en ganska liten militär erfarenhet antog han ändå tjänsten. Han ville driva kommunikationsverksamhet i ett annat sammanhang än journalistiken och få en utbildning och utveckling som ledare. ”Jag hade givetvis en känsla av att min bristande chefserfarenhet skulle kunna ligga mig i fatet, och det gjorde den också” medger han ”det var ett medvetet risktagande både av mig och av den som anställde mig”. Dopping hade egentligen inga förkunskaper om företagskulturen heller förutom dem han inhämtat under FN-tjänsten på Cypern och under värnplikten. Men han hade varit inhyrd journalist vid ett antal presschefskurser under 80- och 90-tal. Den informationsstrategi som förkunnades av Försvarsmaktens informationsavdelning vid dessa tillfällen imponerade mycket på honom.

Denna positiva grundbild inklusive de mål och visioner som ÖB beskrev för honom under rekryteringsprocessen, gjorde att han fick en stark känsla av att han kommit till en organisation som var villig att utmana gamla rutiner och tänkesätt och våga ta in ny kompetens för att tydligt ändra kurs. ”När jag sedan väl var anställd och fick ta det här ansvaret så var det inte lika lätt att få skutan att röra sig i den önskade riktningen. Det hängde samman med olika trögheter och motkrafter på ett stort antal platser och nivåer, både på den egna informationsavdelningen och i myndigheten i stort. Strukturer (det som sitter i väggarna) är starka stabilisatorer” berättar Dopping ”Men jag höll ut i drygt tre år och vid nyår lämnar jag Försvarsmakten under ordnade former”.

Förtroendet för Försvarsmakten är lågt och debatten kring denna har under flera år inte varit den bästa. Den har blivit aktivare de senaste två-tre åren. Är det politikerna eller medierna som bidragit till detta? Enligt Dopping är det är många som bidragit till debattens djup och kvalité. Men de politiker som i två steg beslöt att genomdriva en helt ny försvarsdoktrin först 1999 och sedan år 2004 har ett särskilt ansvar i de inte kommunicerade ordenligt med väljarna om denna kursändring. Medierna fungerar mer som katalysatorer. De skapar sällan en debatt på egen hand, men förstärker de tendenser som redan existerar. Den bristande ”påläsningen” i försvarsämnet bland journalister stärker också frestelsen att oftast bara ge publicitetsutrymme åt försvarsfrågor när det är fråga om brister, skandaler och andra avvikelser. ”Vem som helst kan skriva en text om sexuella trakasserier eller restaurangfakturor, men hur många kan skriva initierat om hur en förändring av en viss försvarsförmåga passar in i den strategiska omvärldsbilden?” menar Dopping. Han har i sitt arbete sett hur utomordentligt väl Försvarsmakten träder in i en multinationell verklighet. Detta är en väsentlig komponent i Sveriges säkerhets- och utrikespolitik. Vi är både via EU och Nato en aktör på en global säkerhetsscen. ”Det gör vi för det mesta ytterst kompetent, men det här perspektivet är närmast osynligt i den svenska försvarsdiskussionen. Ordet ”ankdamm” kommer ibland för mig” fortsätter Dopping. ”Samtidigt är det ju bland annat detta som är mitt ansvar, att styra kommunikationen så att det som vi verkligen skapar och uträttar når fram till politiker, medier och medborgare. Men den bild som jag har på mina egen näthinna är fortfarande avlägsen från den som tonar fram i svensk samhällsdebatt”.

Hur var det att komma från medievärldens minst sagt decentraliserade organisation till en hierarkisk som Försvarsmakten med de förkunskaper och erfarenheter han hade? ”Jag har gjort ett stort antal misstag. Flera av dem på chefsplanet, givetvis” medger Dopping ”jag tog tag i ledningsfrågor för sent och agerade alltför länge som solist. Jag uppfattade att jag måste ta ansvar samtidigt för de allra minsta taktiska detaljfrågorna och för de övergripande strategiska utmaningarna, och fick inte alltid människor med mig eller hann inte ens samtala med medarbetarna om saken”.

Den allra svåraste och tuffaste enskilda utmaningen för honom skedde precis när han var ny som informationsdirektör. Han tillträdde i augusti år 2005 och i oktober startade ”logga-bråket” om Försvarsmaktens nya logotyp som aldrig blev av. Dopping berättar att han inte insåg att heraldikfrågan var så sprängfylld av risker som den visade sig vara. ”Jag följde med strömmen i den frågan, och fick sedan klä skott för detta projekts dikeskörning och fem ”bortkastade” miljoner. Jag har alltså begått många misstag, men jag tror att jag kan säga att jag har lärt mig av misstagen. Det har nog hela informationstjänsten gjort”.

Men de svåraste frågorna har varit av ”intern karaktär”. Att motivera andra chefer i Försvarsmakten att gå med på att flytta en del av sin makt till informationsfunktionen. Effektiv kommunikation fungerar bara om den får en STYRANDE effekt och då är det nödvändigt att Försvarsmakten inte leds på det traditionella sättet. Kommunikativa aspekter måste påverka själva beslutsfattandet, och chefer som tidigare varit vana vid att kunna bestämma det mesta får då se en del av sitt forna självbestämmande naggas i kanten. ”Detta genererar ofta motstånd och protestbeteende, vilket för informatörer på golvet kan vara obehagligt och skrämmande” beskriver han ”Det har därför varit utmanande att motivera informatörerna till att ta den risk som det innebär att trampa upp nya stigar och orka med kritik och klagomål från mäktiga företrädare för den ”klassiska” Försvarsmakten”.

Staffan Dopping målar upp en bild som i det närmaste liknar ett ”Evigt informationskrig” som Försvarsmakten måste utkämpa. Samspelet mellan politiker och journalister beskriver Dopping som komplicerat och svårt att stå emot ibland. Men den kanske mest chockerande erfarenheten för honom är hur lamt engagemanget för korrekta fakta är hos många debattörer och redaktioner.”Jag var kritisk mot bristande faktakontroll och tendentiös rapportering redan på den tiden när jag själv var journalist, men att intresset för att kolla fakta var SÅ begränsat visste jag inte då. Det märkliga är att en ”makt” eller en verksamhet som Försvarsmaktens är precis lika sårbar för oriktig som för riktig information. Kanske MER sårbar för den oriktiga, för den får effekter som inte är till någon samhälls- eller verksamhetsnytta. Den riktiga (men negativa) informationen är ju ändå på sikt någonting konstruktivt, som vi måste förhålla oss till. Den oriktiga informationen är ytterst svår att hantera när den har fått en viss spridning”.

Men information förmedlas också genom fler kanaler idag än enbart TV, tidningar och radio. Det är inte längre bara journalister som står för förmedlingen av information. På Internet har den växande ”bloggosfären” börjat göra sig alltmer gällande. Staffan Dopping säger att han är positiv till bloggar. Men vissa bloggars likheter med journalistik eller ”etablerad” opinionsbildning kan skapa förväntningar på att det ska ligga någorlunda gedigen faktakontroll bakom det som pumpas ut i bloggform. Eftersom så många bloggarinlägg tas på stort allvar så måste det till en möjlighet för ”läsarna” att bedöma hur sakliga grunder det finns bakom det som påstås.

staffan_dopping21Han berättar att han själv övervägt att börja blogga i rollen som informationsdirektör. Detta för att skapa ett nytt och mer flexibelt fönster för att kommunicera kring Försvarsmakten och det som sägs om oss i samhället. Men det har aldrig blivit av. Det är inte lätt att i en myndighet införa nya produkter, som inte finns med i departementets regleringsbrev. Men Försvarsmaktens kommunikationsformer måste förnyas. Det är dock mycket viktigt att den som är medarbetare i Försvarsmakten är medveten om de effekter och risker som informationsspridning i bloggform kan innebära. Det finns en underrättelsehotaspekt över det hela.”Men helt klart är bloggar och ”sociala medier” en maktfaktor som ökar snabbt i betydelse. Jag har än så länge inte blivit fena på att ”skilja agnarna från vetet”, men är fast besluten att skärpa mina sinnen på det området” klargör han.

Försvarsmaktens informationsstab kommer också att förändras lite grann. Det har talats om att den skall utökas. Men egentligen är det inte riktigt så. Den delen av staben som ska lösa nuvarande uppgifter förblir i stort sett intakt. Men Combat Camera som är en helt ny funktion och som hittills varit ett metodförsök tas nu in. De 16 befattningar som tillkommer nästa år är helt och hållet kopplade till denna nya förmåga i Försvarsmakten. Dopping skulle gärna se en större budget till informationsstaben, eftersom kommunikation blir allt viktigare. Men besparingarna av olika slag är kraftiga och därför måste man jobba smartare och effektivare.

Men vad är han mest nöjd över efter dessa år? Det som är bra är just öppenheten och hur den i praktiken efterlevs betonar han. Spetsen är insatserna som levereras och de höga mål och ambitioner som sätts upp för verksamheten samt en otroligt stark fokusering på de konkreta uppgifterna i den mån de är formulerade av uppdragsgivaren.

Men att få genomförande av dessa utmärkta mål och inriktningar är svårare. Teorierna möter inte alltid verkligheten. Insikter och bedömningar ”på fältet” har en tendens att ytterst långsamt röra sig mot den nivå där de avgörande besluten fattas. Trots många och täta omorganisationer så tenderar trögheter att sätta sig i systemet. ”Det systematiska värdegrundsarbetet, som jag är en hängiven anhängare av, har inte kunnat åstadkomma en snabb förändring bort från denna tröghet” förklarar Dopping. Det roligaste i hans arbete har varit och är att se de storstilade, kvalificerade och skarpa insatserna som Försvarsmakten gör här och nu. Att känna att det han är med och stöder och bidrar till dem. ”Jag har varit två gånger i Afghanistan, och den professionalism, hängivenhet och mod som mina soldatkolleger besitter och visar gör mig stolt” berättar han och förtydligar med ”Vi levererar professionella insatsförband, som tillhör det som uppskattas mest i världen. Fråga FN, Nato, OSSE, EU och så vidare. Denna professionella leverans får bara fläckvis uppmärksamhet av politiker och opinionsbildare. Men jag som har sett vår kvalitet och vår fantastiska personal (inte bara i utlandsinsatser, givetvis – specialförbanden går inte heller av för hackor) kan glädja mig åt att vara en del av en verksamhet som har en otroligt imponerande spets! Och roligt är också att se att vår princip om öppenhet fungerar. Se på vår hemsida, se på vår proaktiva hantering av händelser och skeenden, såväl önskade som oönskade!”.

Hur har tre intensiva år som informationsdirektör påverkat honom som person? Dopping svarar att han har lärt sig en del om ledarskap och om strategisk styrning. Dessa kompetenser hade han inte innan. ”Jag har också blivit mer hårdhudad, eftersom man blir rätt illa åtgången i den offentliga debatten i den roll som jag har” fortsätter han. Logotyp-debatten tog ut sin rätt och under den fick han känna på en hel del obehagligheter. Bland annat i vissa sajters debattkommentarer förekom och förekommer fortfarande personangrepp och förtäckta hot som inte bidrar till ett bättre samhällsklimat. ”Det är läskigt att vara jagad av journalister i flock, och om man inte får nog och flyr så kan man bara klara biffen om man får tjockare hud” berättar han och lägger till ”Eftersom jag har stannat ända fram till nu så har jag lite starkare pansar än jag hade innan jag kom hit”. På följdfrågan om han någonsin under dessa år funderat på att hoppa av blir svaret ”Velat hoppa av? Svaret är inte rakt ja. Men problem och potentiella kriser inklusive målkonflikter och olika låsningar har vid ett par tillfällen satt mig i ytterst betungande situationer. Det positiva har varit att jag inte är ensam. Jag kan finna stöd och goda råd från både egna medarbetare och kolleger i FML inklusive ÖB. Detta stöd och uppmuntran att fortsätta har utgjort skillnaden mellan att hoppa av och att fortsätta”.

staffan_dopping3Men i somras bestämde han sig för att fasa ur vid årsskiftet. Efter detta kommer han att leta efter lika utvecklande arbetsuppgifter men få tid och kraft för livet med familjen. Han vill också få en chans att skriva mer.”Jag har nu satsat mitt yrkesliv på två områden som domineras av antingen journalister eller officerare. Kanske finns det en likhet mellan de två, om jag ska tillåta mig att vara en aning stereotyp. Båda yrkesgrupperna har vanligen höga tankar om sin egen förmåga och kompetens, det är lite av kollektiv hybris om man ska uttrycka sig rått. När jag söker mig till nytt värv ska jag kanske söka mig någonstans där ödmjukhet grasserar – så att jag inte blir så avvikande mot mängden…” lyder Doppings egna reflektioner.

Han är tacksam mot Håkan Syrén som vågade satsa på honom och avslutar med att säga ”Jag tror att Försvarsmaktens satsning på öppenhet skulle kunna inspirera fler delar av det offentliga Sverige”.


Text och foto: Militära Reflektioner

Den som sår blod….

somalisk_pirat”Stoppa piraterna” uppmanar DN:s ledare. ”Sjöröveriet utanför Somalias kust är ett hot mot freden och säkerheten. Det måste gå att stoppa brottsligehten” fortsätter den i vädjande och myndig ton. ”Somalia är laglöst”…osv osv.

Stoppa piraterna? Det här kriget mot piraterna vi ser utspelas utanför Somalias kuster började för länge sedan. Var det någon som en gång i tiden stoppade kolonialismen och slaveriet när de härjade som värst över hela Afrika? Den dåvarande omvärlden reagerade inte då, nu däremot reagerar den. Så mycket som de vita stal och dödade i Afrika och dessutom förslavade kontinentens invånare en gång i tiden. Bara araberna beräknas ha handlat mellan 30-40 miljoner afrikanska slavar. Dr. John Henrik Clarke beskriver detta som ”en av de största tragedierna i Afrikas historia”.  Nu ser vi hur afrikanerna utan pardón tar tillbaka det som togs ifrån dem, både av kristna och muslimer. Nämligen deras rikedomar och deras frihet.  

Den som vattnar åkrarna med blod, får äta grödor som smakar blod. Den som ympar hat och misstänksamhet får se det köttätande växtmonstrum som växer fram. Förr eller senare får man sona för sina brott, om man inte sonar dem självt står andra för straffet. Öga mot öga, tand för tand. Somalia är laglöst heter det i DN. Men det finns starka oskrivna lagar som alltid har full kraft när andra inte träder in.

Somalier är duktiga krigare. Det har de redan bevisat. Den som sett filmen ”Black Hawk Down” och även läst boken har en någorlunda bild om detta. Men verkligheten är givetvis någonting helt annat. Det är moderna vapen dessa pirater använder. Det är utan tvekan någon större organisation som försett dem med dessa. De kunde inte ha valt lämpligare krigare. Att stoppa dem blir en svår uppgift. Tidningen African Business rapporterar att piraterna har hela flottor av speedboats och att dessa arbetar enligt militär struktur. Den har en amiral, viceamiral, ekonomichef, kommunikationspersonal m.m. Hela tiden förbättras strategierna. De har koll på allt som händer ute på haven.

”Redo för Insats” prisbelönad

Strax före julen år 2007 släpptes Försvarsmaktens dokumentärfilm ”Redo för Insats”. Den distribuerades till alla anställda inom myndigheten. Filmen fick även stor uppmärksamhet i massmedia. Det som säkert många av er läsare minns, var den drygt 30 sekunder långa ”Vedhuggarscenen” med ÖB.

Nu har ”Redo för Insats” fått ett internationellt pris vid en filmfestival i Rom. Eserciti e Popoli är den främsta internationella festivalen för filmer inom områdena ”försvar, samhällstjänster och människor”. Den genomförs årligen och i år var det för 19:e gången. Av 50 bidrag från 26 olika länder tog Sverige med ”Redo för Insats” (Ready for Mission) första pris. Christer Klinth som är copywriter på reklambyrån DDB som producerat dokumentären säger att ”Det här visar att Försvarsmakten håller världsklass i all sin kommunikation, och även nu inom dokumentärfilm”. 

En hel oljetanker kapad

tankerDe somaliska piraterna har slagit till igen. Ett helt gigantisk och fulltankat oljefartyg har de lagt vantarna på. Sirius Star är en av Saudi Arabiens största tankers och nu har piraterna kommit över det. Trots hot om sprängning, så har ännu inte kapningen av ukrainska MV Faina med sin tunga last på 33 stridsvagnar upplösts.

Nu hålls 25 besättningsmän som gisslan utanför Kenyas kust. 33 stridsvagnar plus en last motsvarande 2 miljoner tunnor olja motsvarande en fjärdedel av Saudi Arabiens dagsanvänding har de nu i sitt våld. Men om nu en tredjedel av världens piratangrepp sker utanför dessa kuster och de bara ökar. Varför har man inte vakter på fartygen bättre? Eller är rederierna så snåla? Det hjälpte inte att man satte upp en välövervakad korridor i augusti. Trots allt passerar 20,000 fartyg av olika slag genom dessa osäkra vatten. Sirius Star är tre gånger större än ett amerikanskt hangarfartyg och därför det största kap som någonsin gjorts. Inte ens de indonesiska piraterna som kapar oljetankers har åstadkommit liknande. Hur skall en besättning på 25 man kunna övervaka ett så stort fartyg och samtidigt arbeta?

Men Sirius Star och MV Faina är inte ensamma. Totalt hålls 11 fartyg som gisslan av somaliska pirater.

Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Jag minns inte något fredsår under Chiang Kai-shek. Han hade svåra problem att brottas med och var inte genom sin uppfostran rustad att lösa dem. Han var soldat och tänkte som en soldat och hade inga som helst förutsättningar, varken medfödda eller förvärvade, att tjäna som civil president i en republik.” Pearl Buck

Del 9 (Sista delen) Den blodiga vägen

U154876P-AEn dag sade en av Mao Zedongs närmaste män och Whampoas politiske kommissarie Zhou Enlai till Mikhail Borodin, att även en kommunistisk armé borde sättas upp. Borodin bad honom att glömma sådana tankar. Mycket riktigt var Militärakademin i Whampoa allt annat än en plats för den proletära ungdomen. Det krävdes en viss nivå förkunskaper för att bli antagen som kadett. En tredjedel av studenterna var därför söner till välbeställda godsägare, medelinkomsttagare från stad och landsbygd samt tjänstemän. Rekryterarna som huvudsakligen höll till i Shanghai var högersympatisörer. En stark anti-kommunistisk falang växte sig starkare på akademin. Chiang hade också fått en trogen skara anhängare i dessa kadetter vilka skulle tjäna honom under många år framåt. De följde honom även nu när han tågade mot Shanghai.

Den 18 mars 1927 trängde Guomintangs styrkor igenom stadens södra försvarslinje men det skulle ta ytterligare fyra dagar innan de nådde själva centrum. I Shanghai utbröt kaos. Invånarna sökte skydd i de utländska koncessionerna som också vidtog säkerhetsåtgärder. Strejker organiserades av kommunistiska fackföreningar vilka ytterligare lamslog vardagslivet. De om några ville ta kontroll över staden innan nationalisterna. Polisstationer attackerades i jakt på vapen, människor sköts till döds och hus sattes i brand under tumultet. Hatet mot utlänningar växte under maktkampen. Men Chiang aktade sig noga för konfrontationer med koncessionerna. Men han var inte närvarande när trupperna tågade in i Nanjing dagen efter att Shanghai intagits. Där skedde från första stund övergrepp mot utlänningar. Två katolska präster en fransk och en italiensk dödades. Det japanska konsulatet plundrades och likaså det brittiska där konsuln blev illa tilltygad. Kyrkor, missioner och andra bostäder där icke-kineser bodde blev också stormade och sattes i brand. Händelserna i Nanjing upprörde och chockerade regeringar vilka hade närvaro i Kina. Det gick nu upp för dem att deras små privilegierade samhällen i landet inte var så skyddade som de trodde. Kineserna kunde mycket väl kasta ut dem om de verkligen ville.

Shanghai var en miljonstad till vilken Chiang anlände med blott 3000 soldater. Några av dem hade tjänat under krigsherrar innan de gick över till nationalisterna. Chiang litade inte på dem och hans position var svag. Ingen bland dem som annars stödde honom kunde bidra med fler trupper. Fortfarande härjade och demonstrerade de fackföreningarna på sina håll och ockuperade byggnader. En kommunistisk kommitté lät auktorisera mord på motståndare.

Men mitt i allt kaos och blodspillan väntade Du Yeh-cheng på det rätta ögonblicket. Hans gamle chef Koppärrige Huang var den förste civilisten som besökte Chiang i Shanghai. Deras överenskommelse var Shanghai_1927enkel. Det Gröna Gänget skulle ställa all sin makt till nationalisternas förfogande mot att de blev garanterade immunitet efteråt. Huang återvände till Du som genast lät alla hjulen snurra. Han tog kontakt med viktiga västerlänningar. Först och främst Kapten Fiori som på hans inrådan lät bjuda in ordföranden för den internationella koncessionen, Sterling Fessenden till hans hem. I Dus palats fanns en stor hall gevär och kulsprutor. Fiori redogjorde för ordföranden om hur kommunisterna hotade alla utlänningar. Du sade att han var redo att driva tillbaka dem förutsatt att fransmännen försåg honom med mer vapen och att han fick fri lejd genom den internationella koncessionen. Fessenden svarade att han gick med på detta förutsatt att även koncessionens råd gav sitt samtycke. Det gjorde det.

Nästa steg blev att bjuda in den mest inflytelserika fackföreningsledaren i Shanghai, Wang Shouhua. Denne ville hålla sig väl med den under världen och åkte till Dus palats. Väl inne möttes han av en Gröna Gängets bossar, Zhang Xiaolin och fyra hantlangare. Zhang sade till Wang att denne borde byta sida för sin egen skull, vilket han vägrade. Männen kastade sig över honom och började slå honom brutalt. Mitt under misshandeln visade sig Du uppe på trappan och skrek med en röst som fullkomligen krackelerade av allt opium han rökt ”Inte här! Inte-inne-i-mitt-hus!”. I tron att Wang var död stoppade man honom i en säck och bar ut honom för att grävas ner utanför franska koncessionen. Precis när de hade grävt klart graven kunde de höra Wang jämra sig inne i säcken. De begravde honom levande.

canton-1927Åtta timmar senare den 11 april vällde 2000 av Dus män in på gatorna De var beväpnade och blåklädda bar vita armbindlar med tecknet för ”arbetare”. De ryckte fram mot arbetarkvarteren och på en gemensam signal attackerade de alla viktiga tillhåll för fackföreningar och arbetare. De fick även stöd från soldater på vägen som likviderade alla vänstersympatisörer de fick syn på. Människor blev skjutna och halshuggna överallt. På järnvägsstationen kördes lokomotiv fram vilka man lät elda glödheta. Därefter fördes tillfångatagna människor in i loket och pressades in i de brinnande ugnarna. För att slippa höra deras dödsskrin öppnades ångvisslorna på vidgavel.

Även om kommunisterna hade förväntat sig att bli attackerade, hade de inte satt upp ett försvar mot Dus trupper. De betedde sig också naivt och trodde att fienden kunde vinnas över med ord. När en ung vänsteraktivist frågade Zhou Enlai hur han kunde vara till hjälp sade denne åt honom att dela ut flygblad och sätta upp affischer. En demonstration som leddes utav kvinnor och barn tågade mot arméns högkvarter för att protestera. De blev bemötta med kulspruteeld och soldater jagade därefter de flyende demonstranterna med bajonetter. Omkring 300 människor dog. Skräcken spred sig genom hela staden då Dus män och nationalistsoldater dödade urskiljningslöst. Shanghais affärsmän som först hade uttryckt sig berömmande till nedgörandet av vänstern, föll helt plötsligt själva offer för utrensningen. Chiang kände ingen som helst sympati för egenintresserade kapitalister utan ansåg att affärer och handel skulle idkas till statens fördel. Han såg därför mellan fingrarna på de övergrepp som affärsmännen utsattes för. Det Gröna Gänget kidnappade flera av dem och krävde enorma lösensummor. De som inte kunde punga ut med den begärda summan försvann spårlöst. De som kunde det återkom till sina hem utblottade. Ett samtida vittne skrev ”Miljonärer blev arresterade likt kommunister!”. Fram tills detta sanningens ögonblick hade Chiang blivit porträtterad som kapitalismens missfoster. Men nu myntades det mönster som skulle gälla för många år framåt.

I Kanton bands både kommunister och misstänkta samman och sköts ihjäl. I Nanchang ansågs kvinnor som bar en viss frisyr som radikala och dödades. I Hangzhou fick en ung kvinna sina inälvor utskurna och lindade runt kroppen livs levande efter att ha sagt att Chiang inte representerade Guomintang eller Sun Yat-Sens Tre Principer. Övergreppen och brutaliteten i dessa såg ingen ände eller besinning. Män och kvinnor, pojkar och flickor halshöggs med eller utan anledning, eller hängdes upp i träburar för att svälta till döds eller steglades.

I koncessionerna gick det vardagliga livet på som vanligt bakom en skyddande mur av sandsäckar och taggtråd. I den franska utökade handeln med Du och de skepp som förde ut laster av narkotika fick skydd. Kapten Fiori gick med på att låta återöppna spelhålorna i koncessionen. Du betalda också en klumpsumma till auktoriteterna i den Internationella för att kunna sälja droger där. Delar av vinsterna gick till att finansiera Chiangs konfrontationer med kommunisterna och komplettera hans erövring av Kina.

Exakt hur många som dog i ”Den Stora Utrensningen” är omöjligt att säga. Speciellt eftersom den pågick länge. I Shanghai varierar siffrorna mellan några tusen till tiotusentals. Chiangs personlige sekreterare skrev senare ”Det var ett blodtörstigt krig för att eliminera fienden inom oss. Jag måste erkänna att många oskyldiga människor dog”.

U381256INPDirekt efter att utrensningarna påbörjats lät Guomintangs Centrala Kommitté i Wuhan förklara Chiang som en förrädare. Denne svarade med att bilda regering i Nanjing samma månad. Till slut började även utrensningar att ske i Wuhan. Ett inbördeskrig som skulle vara i flera decennier mellan kommunister och nationalister med korta avbrott, bröt ut. Detta skulle kräva oräkneliga liv och scener av död och lidande som ingen någonsin kunde återge.

Den 4 januari 1928 utropade Chiang till partiordförande och Generalissimo. Och han fortsatte med den Norra Expeditionen. För att ersätta Galen som militär rådgivare vände sig Chiang till Tyskland. Han lät värva överste Max Bauer som under Första Världskrigets sista år föreslagit zhang_zuolin_carsjälvmordsflygningar i stil med Kamikaze mot Paris för att ”förvandla staden till en glödande askhög”. Bauer i sin tur lät kalla in andra högerorienterade officerare och veteraner för att resa till Kina. När han anlände till Shanghai samtalade Chiang i över fem timmar med honom på Astor hotell där tysken logerade. Expeditionens andra fas inleddes formellt den 7 april och över en miljon soldater mobiliserades. I juni 1928 erövrades Peking som varit i Zhang Zuolins. Zhang flydde från staden men han valde fel järnväg. Manchuriets södra järnväg kontrollerades av japanerna och när den gamle marskalkens privata vagn passerade under en bro, utlöstes en bomb utplacerad av en japansk överste. Flera ton av murbruk rasade ner och Zhang tillsammans med hans äldste son och äkta fru omkom. Samtidigt erkändes Guomintang av omvärlden som Kinas regerande parti.

Chiang var nu landets ledare och visade en enastående förmåga att samarbeta med många av sina tidigare fiender. En period av försök till konsolidering av ett härjat land påbörjades. Men historien slutade inte där. För andras del hade den precis börjat….

”Jag klandrar inte Chiang för vad han gjorde. Han hade plötsligt och otillräckligt förberedd fått en stor makt och det låg i sakens natur att han utnyttjade makten på det enda sätt han kände till. Den segrande generalen dödade fiender som inte ville kapitulera och denna tradition hade inte brutits ens av de kommunistiska rådgivare som Chiang Kai-shek en gång hade följt och sedan skickat bort. Den moderna kommunismens traditioner från de gamla grymma och tyranniska ryska härskarna är heller inte nya. Chiang Kai-shek trodde uppriktigt att han gjorde det bästa möjliga men hans kunskaper räckte inte till. Jag vet inte huruvida okunnighet kan kallas ett brott. I så fall skulle många här i världen vara brottsliga, även personer på högt uppsatta poster i mitt eget land.” Pearl Buck