Tjetjenska legosoldater i Georgien

I det senaste nummret av ”Soldiers of Fortune” står en artikel om hur Ryssland lät skicka de värsta råskinnen som tänkas kan till kriget i Georgien. Den ryske Moskva-journalisten Arkady Babchenko lyckades fånga på bild vad som uppenbarligen är tjejtenska legosoldater som slåss för Ryssland. Babchenko är själv veteran från de båda Tjetjenienkonflikterna. I den första 1996-98 deltog han som värnpliktig och till den andra som bröt ut år 2000 anmälde han sig frivilligt. Han ahr också låtit författa en bok med titeln ”One soldiers war in Chechnya”. Dessa tjetjenska legosoldater som existerade flera månader innan Georgienkriget, är så råa i sitt hantverk att Tjetjeniens egen Moskva-installerade president Ramzan Kadyrov i april krävde att deras enhet upplöstes.

Mitt i rapporteringen från Georgien opererade dessa soldater som utan tvekan kallade sig själva ”Tjetjener”. De var och är en del av Vostok-bataljonen som leds av Badrudin Yamadaev. Tillsammans med sin bror Ruslan, är bröderna Yamadaev omtalade för sitt utövade av tortyr, kidnappningar och våld som är för mycket även för tjetjenerna. Den mest kända incidenten rörande Vostok-bataljonen utspelade sig i staden Gudermes. Den 14 april detta år bröt en eldstrid ut mellan den tjetjenske presidentens egna styrkor och bröderna Yamadaevs. Ruslan ledde bataljonen med hade även med sig sig bror Ruslan som är tjänsteman i det ryska parlamentet. Exakt hur många som dödades i striderna är oklart. Men det rörde sig om ett tjugotal soldater och flera civila offer.

Vidare att lägga till är att Vostok-bataljonen lyder under Russian Defense Ministry’s 42nd Motorized Rifle Division. Denna är permanent stationerad i Tjetjeneien och har ytterligare en underlydande enhet bestående av pro-ryska tjetjener under sig nämligen Zapad-bataljonen. Varje år genomför runt 60-80 tjetjenska män sin värnplikt i dessa enheter. När president Kadyrov bad Kreml att upplösa Vostok blev han inte hörsammad. I augusti sändes alltså bataljonen in i Georgien för att som Soldier of Fortunes Ralph Peters uttrycker det ”to do their dirtiest dirty work”. Varför detta? Peters förklarar detta enligt KISS-principen (Keep-It-Simple-Stupid). För det första så ville Premiärminister Putin att georgierna skulle få lida – verkligen lida. Tjetjenerna är vid det här laget experter i allehanda övergrepp. För det andra ger det den ryska armén en anledningat att bortförklara sin egen delaktighet i de värsta brutaliteterna. De kunde hävda att det var ”frivilliga” från Norra Kaukasien som kommit till Georgien för att stödja sina Sydossetiska bröder. Men i själva verket var det lejda soldater. Men varför målade legosoldaterna vita bokstäver på sina fordon och tala om för hela världen att de var tjetjener. Här har Peters också en jordnära förklaring. Soldaterna i Vostok-bataljonen är stolta över att de har ett rykte om sig som sätter skräck i folk. Dessutom ville de undvika att de ryska soldaterna skulle öppna eld mot dem.

Men Peters verkar i sin artikel inte vara mest upprörd över Rysslands anlitande av dessa råskinn. Utan att USA försett den georgiska armén med vad som i princip kunnat skänkas till Överskottsbolaget. Den utrustning som de georgiska soldaterna bar var ”antik”. Ändå gjorde dessa män allt vad de kunde för att stödja USA i Irak. Den träning och instruktioner som gavs till Georgien handlade enbart om fredsbevarande, anti-terrorism och ”small-unit tactics”. Den var aldrig förberedande för krig i still med det som skedde i augusti. ”The Georgians gave us all they had, and we gave them crap” skriver Peters.

Turerna kring Blackwater fortsätter

Den 16 september ägde en eldstrid rum i centrala Bagdad som det privata militära företaget Blackwater var inblandat i. Sedan dess har ordstriderna pågått mellan USA:s och Iraks regeringar och debatten likaså rapporterar The Economist. Företaget hävdar bestämt att de var ”under fire” men tillbakavisas.

Blackwater samarbetar nära med den amerikanska regeringen och uppges ha skrivit under kontrakt värda en miljard dollar med den. I kontrakten står det att de huvudsakliga arbetauppgifterna är att svara för de amerikanska diplomaternas säkerhet. Blackwaters grundar Erik Prince rapporterar stolt att ”no individual protected by Blackwater has ever been killed or seriously injured”. Företaget gör ett ”exceptional job”. Däremot har 30 av företagets anställda blivit dödade i tjänsten och 122 blivit sparkade. En av de som sparkats blev det för att han efter för mycket alkoholförtäring råkade skjuta ihjäl den irakiske vicepresidentens bodyguard.

Bob Denard har avlidit

Den ökände legosoldatsledaren Bob Denard har avlidit 78 år gammal. Vid sidan av irländaren Mad Mike Hoare var denne fransos en av de största och mest aktiva legosoldaterna i Afrika. Han var verksam under kriget i Kongo med utbrytargruppen Katanga under 1960-talet. Därefter följde Nigeria, Angola och ett flertal andra konflikthärdar i Afrika. Mest känd är han antagligen för sina kupper mot Komorerna som skedde inte mindre än fyra gånger, den sista 1995. Under sitt äventyrliga liv konverterade han till Islam, var gift sju gånger och fick åtta barn. Han var legosoldat intill sista andetaget….

Privata Militära Företag en ny maktfaktor i Irak?

Den 16 september inträffade en dödsskjutning i Bagdad som krävde minst 11 civilisters liv. I Bagdad dödas människor mer eller mindre varje dag av bomber, minor krypskyttar och annat, så detta skulle ha varit ”som vilken annan dag som helst”….på Västfronten intet nytt. Det som gjorde att incidenten inte stämplades som vilken som helst, var att den involverade världens mäktigaste (och enligt somliga det mest aggressiva) PMF – Blackwater.
Exakt vad som hände och vem som först öppnade eld är oklart. Händelsen har mer än någonsin riktat omvärldens uppmärksamhet mot den ”privata armé” på runt 20,000-30,000 contractors som opererar i Irak. Blackwater är en av de större aktörerna i denna styrka som är näst störst efter US Army i landet.
Irakierna uppskattar inte utländska soldaters närvaro, men de avskyr än mer de personer som inte är soldater i ordets gängse mening.
Blackwater har kommit att kallas för Bushadministrationens ”Pretorianska garde i The War of Terror” eller ”de amerikanska styrkornas FedEx”. Det ligger nog en del i de namnen på ett kärt barn. Sedan åtminstone början av 2000-talet har flera funktioner inom US Army outsourcats och hamnat i privata händer. Det rör sig främst om logistik och vapenunderhåll. Det har gått så långt att Pentagon ser contacotrs som en integrerad och självklar del av den totala styrkan. Utan dessa så skulle aldrig Amerika kunna kriga.

Det som ställer till problem mellan Bushadministrationen och den irakiska regeringen, är att de privata företagen inte lyser under irakisk lag. De lyder under den lag som gäller i det land vars regeringar anlitar dem. Men andra ord är de privata militära företagen immuna i Irak och regeringen där har inte så mycket att säga till om. På sin höjd kan de protestera till USA och resten av omvärlden.
Vem har makten i Irak?

Lite fakta om Blackwater (hämtat från deras hemsida)
– Blackwater USA was founded in 1997 by a former U.S. Navy SEAL, Erik Prince.
– We fulfill our mission of helping our police at home and our military abroad perform to their full potential in two ways:  training and protection.  For instance, each year, we train thousands of police officers on how to use their fire arms safely and effectively.  In Iraq, we help to protect and defend US officials so our military personnel can focus on the tasks at hand.
– Blackwater is not a ”mercenary army.” We are a contractor for the U.S. Government that focuses on training and protection, not war fighting.  All of our contractors are providing protection for people we are assigned to by the U.S. Government. 
– Blackwater operates in an extremely competitive environment where the vast majority of our contracts are competitively bid.
– In Iraq, Blackwater`s expertly trained personnel protect and defend U.S. officials.  By undertaking this vital and sometimes dangerous mission, we are doing our part so that American military personnel can concentrate on their missions in Iraq.
– The historic use of private sector expertise in support of the military in the U.S. goes back to the Revolutionary War.  At Blackwater, we are continuing that tradition and providing members of the military access to our team of highly trained former military specialists. 

Den evige legosoldaten del 1

I samband med debatten om värnpliktens vara eller icke vara och huruvida en yrkesarmé skall införas eller inte, vill jag skriva om en annan aspekt. Det har allt mer börjat talas om de s.k. Privata Militära Företagen (PMC/PMF) som blivit vanligare och tar över hela eller delar av de reguljära arméernas uppgifter. En del menar att dessa företag är ren legoknekts-verksamhet. Det må så vara. Legosoldat är inget nytt yrke utan har funnits så länge krig existerat. PMC är bara en modernare form av det hela. Krig förändras och taktiken, strategin och soldaterna med dem.

Första gången jag blev bekant med PMC var av en ren slump. Året var 1998. Jag visste då inte vad det var för något. Det var via en militärtidning vid namn COMMAND. Detta magasin var egentligen till för militärhistoria, men helt plötsligt stod det ett flera sidor långt reportage skrivet av journalisten Anthony C. LoBaido med rubriken ”Have guns will travel”. Det hade tagit honom hela tre år att skrapa ihop tillförlitlig information. Storyn handlade om det legendariska militärföretaget Executive Outcomes som inte lägre existerar (officiellt). Grundaren var Eben Barlow en före detta soldat i South African Defence Forces (SADF). När SADF började demobiliseras i slutet av 80-talet, samlade han ihop ett gäng duktiga kollegor och grundade EO. Styrkan kom att omfatta runt 3000 man. De genomförde många mer eller mindre framgångsrika uppdrag runt om i världen, inte minst Afrika. Men också transnationella gruvbolag och diamantkarteller lejde dem för att övervaka fyndigheter och kuva arbetaruppror. I reportaget gav Barlow också en sällsynt intervju, faktiskt den enda jag känner till där han förklarade närmare vad EO var för något och vad företaget kunde åstadkomma: ”As a private corporate entity, EO is able to operate without the restriction of any particular nation’s flag leading our soldiers into battle. Organizations such as the UN and the Organization of African Unity (OAU) can make use of EO without partially in the speedy resolution of conflict in any given country utilizing our services. Our employees have over 5000 man years of military experience….//….We offer a veriety of services to legitiamte governments, including infantry training, clandestine warfare, counter-intelligence programs, reconnaisance, escape and evasion, special forces training and even parachuting”.

Ett av de mest beryktade uppdrag som EO utförde, var att avsluta kriget i Angola som pågått under flera år i mitten av 90-talet. Det abrupta slutet överraskade många militära experter runt om i världen. Ingen trodde att det var sant. Barlows egen förklaring lyder enligt följande: ”My big question all along was this, why didn’t people ever question the lack of direction and will the South African soldiers had to endure due to those at the top of our former government who didn’t want the border war to end? During those years we fought a war to enrich certain people while general public was being fed with disinformation. Perhaps it’s time someone asked how the personnel of EO could turn the tide of that was in 18 months, something the SADF was never permitted to do over a period of 15 years”.

Executive Outcomes var banbrytande på många sätt. Det var enligt vad jag vet det första riktiga PMC:et och inte som de tidigare brokiga skaror av legosoldater som åkte runt i världen för att tjäna pengar. Tänker komma närmare in på saken i nästa inlägg.
Men idag har denna typ av företag fått ett starkt uppsving på världsmarknaden och en del av dem är börsnoterade. Man räknar med att om cirka tio år kommer åtminstone 20 procent av USAs konflikthärdar att utföras privat men under uppsyn av regeringen.

Här är internetlänkar till några av de större PMC:na runtom i världen

Sandline International (numera nerlagt efter en längre tids verksamhet, orsaken går att läsa på deras hemsida)
 
Blackwater (USA) 

MPRI (understödjer USAs armé) ägs av företaget L-3 Communications som är börsnoterat

Armorgroup

Beni Tal (Israel)

Combat Support Associates (understödjer USAs armé)

Att outsourca ett helt krig

USAs kongress har börjat på allvar att ta itu med de tiotusentals s.k. ”contractors” som arbetar för olika privata militära företag både i Irak och Afghanistan. Vad man försöker åstadkomma är en effektiv lag som skall stärka kontrollen och översikten av dessa i konfliktzoner som de ovannämnda. Den 2 augusti godkände den juridiska kommittén ett lagförslag om just detta. Upphovsmannen till detta förslag är Demokraternas representant David Price. Han summerar situationen enligt följande ”The lack of a legal framework for battlefield contracting has allowed certain rouge contractor employees to commit violent criminal acts in Iraq and Afghanistan without the threat of prosecution. With no accountability for these violations such acts have undermined US military efforts and tarnished the reputations of thousands of contractors working legitimately in support of our missions”.

Användandet av contractors är utbrett och efterfrågan på lagstiftning kan jämföras med de diskussioner som rör exempelvis Internet. Man vill försäkra sig om att dessa privatanställda respekterar de mänskliga rättigheterna. I april beräknades antalat contractors i Irak till 129,000. Av dem var 21,000 amerikanska medborgare, 65,000 irakier och 43,000 från övriga nationer. Hur många som arbetar i Afghanistan är oklart.

Jim Webb som är demokratisk senator från Virginia menar att ”We are outsourcung this war in ways we’ve never seen”.

Är Privata Militära Företag de nya fredsbevararna?

Har under kvällens lopp suttit och ögnat igenom tidningen Armchairgenerals forum. Upptäckte att medlemmarna där för intressanta och engagerade diskussioner om PMF (Privata Militära Företag) eller PMC som det heter på engelska.
Citerar lite ur diskussionerna.

– The overiding concern of any peacekeeping mission should be for the people the UN (or whoever) are trying to protect. Too many times the UN’s dithering and the lack of interest from richer western countries has caused intolorable suffering for poor people in the world.

– Without a profession standing army the UN is basically a paper tiger… Now it would be expensive for the UN to raise and run it’s own army but for a fraction of the cost they could use highly trained PMC’s….

– I say yes! The first step was the UN peace keepers, and in many places they have done well, but it’s clear, that somekind of umbrella from the west and other interested nations.
It is time for the next step, UN peacekeepers was step one, now for step two!

– There are alot of conflicts/suffering in the world that no nation/state wants to get involved in. Either they lack have any intrest in the regio, or its too far away and too dangerous. Either way the public domestic opinion wont tolerate sedning its young boys and girls over there. In such a case a PMC may be the only solution for the UN to reach and deal with the problem. The problem is to keep a PMC clean. They are after money, and could just as well prolong conflicts for their own winnings. Take the arms dealing in Sierra Leone or the current contractors in Iraq for example.

–  I think it is a very good idea – as long as they are accountable to someone. Quite frankly, most of the troops used by the UN for peacekeeping are very poor. Poorly trained, poorly equipped, poorly led. The money to keep them in the field is wasted money, as they often do not contribute anything to the situation.

– The thing is, you cannot constantly use troops from the nations you have mentioned. Who would pay for their deployment? You can bet the public in those countries would soon get fed up with having to pay for peacekeeping operations that do not affect them directly.

Ni kan läsa diskussionerna i helhet här:
Forum 1
Forum 2

Svensk ”contractor” i Irak

Jag har tidigare berört de växande militära- och säkerhetsföretagen i Irak. Blev därför inte så förvånad när jag läste om Freddy som är en av de tjugo svenskar som arbetar som säkerhetsvakter i Irak. De arbetar inte åt svenska företag utan åt de amerikanska. Han har alltid trivts med soldatlivet och lönen för en ”contractor” i ett PMC (Private Military Company) i Irak är hög. Givetvis är man där med livet som insats, men vart skall man ta vägen i Freddys fall om man inte kan tänka sig en civil vardag? Det blir naturligtvis konfliktområden i exempelvis Mellanöstern och Afrika. Det är precis som han själv säger ”Vi är inte där för att slåss”, det är inte fråga om politik och hela den aspekten. Det är ett yrke och en livsstil.

Med tanke på hur många som dödas i Irak varje dag och hur svårt det är att bibehålla säkerheten där för att kunna återuppbygga landet, är det bra att personer som Freddy finns. Han tycker själv att han bidrar till åt en förbättrad situation. Dessutom behövs dessa frivilliga som stöd åt de amerikanska soldaterna. Men det är som han säger, inte alla företag är pålitliga och bidrar endast åt ytterligare eldstrider, bombdåd och dödsoffer.

Privata militära företag tar över i Irak

För inte så länge sedan stod det en artikel om privata militära företag i DN. Det är ett tag sedan och ingenting har hörts om fenomentet i svensk media sedan dess. Men i maj- nummret av The World Today, skriver man i en artikel med rubriken ”Privates on Parade” om företagens verksamhet i Irak. Om man skulle se PMF som en enskild militär styrka, skulle den bli den näst största i landet efter US Army. Regeringen i Irak har listat över sextio aktiva PMF,  vilka sysselsätter runt 20,000 individer. Allt pekar i rikting på att dessa företag i sinom tid, kommer att bli den största styrkan.

Från första början ville USAs regering hålla dessa civila företag utanför kriget i Irak. Men när armén ställdes allt svårare problem med att agera som bl.a. polis och civil administratör, återstod inget annat än att kalla på förstärkning från den privata sektorn. Att lösa de politiska och sociala problem som uppstod efter Saddams störtande, var någonting som inte tillhörde militärens traditionella uppgift. Denna består i att fokusera och arbeta mot ett konkret slutstadium, nämligen eliminerandet av fiendens styrkor.
Relationen mellan den irakiska regeringen, militären och PMF kan beskrivas som komplexa. Den sistnämndas närvaro har blivit helt avgörande för det fortsatta arbetet med att återställa landet. Utan den, skulle läget kollapsa totalt. Inte heller kan armén stanna kvar för evigt, någon måste för eller senare ta över så att soldaterna kan åka hem.

Problemet med dessa företag är att de varierar i termer av kvalitét och träning. De väletablerade företagen är vana med att arbeta i konfliktkänsliga områden, medan de mer amatörmässiga med sin mindre vältränade personal, kan provocera fram nya våldsdåd. Man vill i så stor utsträckning som möjligt, undvika det som skedde på Balkan där de privata företagen härjade som de ville på lokal nivå. Helst vill man se ett internationellt regelsystem, god planering och samarbete. Genévekonventionen räcker inte längre till.

Privata militära företag är här för att stanna. Det är inte längre fråga om legoknektar som är ute efter äventyr och att tjäna lätta pengar. De har förvisso till skillnad från traditionella NGOs, vinstintressen men annars är de i princip som vilka företag som helst. Kommendörkapten Marcus Mohlin tog upp frågan hur man skall förhålla sig till PMF i det tredje nummret av Vårt Försvar 2004. Han menar att det viktigaste i debatten om PMF, är inte huruvida man skall stämpla dem som legoknektar eller ej, utan vilken påverkan PMF har på internationella relationer. ”Vi måste dels acceptera att PMF existerar och att de kan förändra sammansättningen på slagfältet, dessutom måste vi lära oss att samarbeta med dem istället för att vifta bort dem som legoknektar” skriver Mohlin.

Privata företag tar över militärens uppgifter

Att privata företag tar över en vissa uppgifter hos militären är ingenting nytt. Det har länge varit ett faktum i länder som USA. Debatten om den här typen av företag har som jag upplevt den, varit nedtonad i vårt land.
I DN står det om företageet Dynsec som i dagarna förlorat sitt tillstånd att utbilda svenska väktare i krigszoner. Dynsec är inte det enda bolag som drabbas, men VD Peter Vargöga tar det med ro. Det påverkar dem inte ett dugg, eftersom de kommer att fortsätta liknande verksamhet i länder som Mexiko och Ryssland.

Kommendörkapten Marcus Mohlin på FHS strategiavdelning arbetar med en doktoravhandling om privata militära företag. Han tror att den här typen av verksamhet kommer att öka i framtiden. Efterfrågan på säkerhet ökar från inte minst privatpersoner och företag. De som huvudsakligen bemannar den här typen av företag utgöra av före detta militärer och poliser. Konkurrensen om jobben är hög och internationell, även om lönerna inte är lika höga som förr.

I Sverige finns en handfull bolag som Dynsec. De flesta företagen återfinns i USA och Storbritannien. Några av de större aktörerna har uttyckt en önskan om att få ta över FN:s uppgifter i Darfur och Sudan. Men en oro finns över deras arbetsmetoder och seriositet.