Category Archives: Filmer

Raja 1918

raja-1918Igår visades den finska filmen Raja ”Gränsen” 1918 regisserad av Lauri Törhönen här i Stockholm. Intresset var utan tvekan stort eftersom det var fullsatt. Raja 1918 utspelar sig precis efter det blodiga inbördeskriget som tog vid efter det att Finland förklarats självständigt den 6 december 1917.

Inbördeskriget även kallat ”Frihetskriget” krävde 35,000 liv och var en fruktansvärd tragedi. Ett djupt sår i landets historia som alltid kommer att finnas där. Många oskyldiga dog. Det är nu först efter 90 år som man på allvar börjat prata om det. En och annan film har också gjorts. Min egen uppfattning är också att få böcker och skildringar blivit skriva. I alla fall på svenska.

Efter att kriget var över skulle gränsen till Ryssland säkras. Mannerheim tilldelar uppdraget åt den unge kapten Carl von Munck, som slagits för de vita. Han vet inte exakt vad som väntar honom, men uppdraget skall fullföljas till varje pris. Samtidigt gör sig konsekvenserna av bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland påmint när folk börjar välla in över gränsen. Ju fler människor som tränger in, desto brutalare och mer drastiska blir metoderna för att hindra vissa och släppa in andra. Några av flyktingarna är finska rödgardister som flytt till Sovjet men försöker ta sig tillbaka till Finland på nytt. Ryssar var inte välkommna. Eftersom inte alla hade papper tvingade man folk att säga ”ja” på finska för att avgöra vem som var ryss och inte. Sade man ”kyllä” fick man passera, sade man ”kjolla” var det raka vägen tillbaka. Människor blev kallblodigt avrättade på båda sidor.

Raja 1918 är en sann historia. Den bygger på Jörn Donners fars upplevelser under och efter det finska inbördeskriget. Allting skildras skoningslöst, men tidvis nästan poetiskt. Musiken är också gruvligt vacker och välkomponerad. Men den tar inte udden av de fasansfulla scenerna, tvärtom. En recensent har skrivit att det är en väldigt ”rå” film och att ”inte mycket lämnas åt vår fantasi vad gäller arkebuseringar och andra former av dödsskjutningar”. Men kriget är rått, vad finns det egentligen att fantisera om säger jag. Detta är en film som har allt. Okuvlig vänskap mellan två helt osannolika parter, kärlek och intriger.  

När man ser Raja 1918 förstår man varför många valde att tiga in i det sista….

Här är introt till filmen.

En film om Rysk-Japanska Kriget

Sir Hiram Maxim kunde…när han vandrade genom de fina salongerna för att marknadsföra sin berömda kulspruta, öppet skryta med att den hade skövlat hälften av de japanska soldaternas dödsoffer under kriget. För sin lilla men sofistikerade uppfinning blev han både dekorerad och adlad samt fick supera med krönta huvuden och berömdheter. Men hos de krigskorrespondenter och observatörer som verkade under det Rysk-Japanska Kriget hette det att det fanns många olika sätt för japanerna att dö på. Man kunde bli sprängd i tusen bitar av granater, få en dödlig stöt av elektriska stängsel, mejas ner av en Maximkulspruta, falla ner i en grop med spetsiga pålar, andas in giftgas etc. Det var upp till varje enskild soldat i den Kejserliga Armén att välja vilket av dem han ansåg vara mest hedersamt. Här fanns intet utrymme för Harakiri.

Det Rysk-Japanska Kriget var ett tragiskt och onödigt krig som varslade om vad som komma skulle i Europa. Det skrivs inte på långa vägar lika mycket om det som om Första och Andra Världskriget. Inte heller görs det lika många filmer. Men i Japan har det gjort några stycken. En av de första ”Kejsar Meiji och det Rysk-Japanska Kriget” gjordes 1958 vad jag vet och är av mycket bra kvalité. Den andra som jag presenterar här på bloggen filmades in år 1980 och heter ”203-Kochi”. Ingen av dem verkar heller ha översatts till engelska eller vårt språk.

Författarna Meirion och Sushie Harries som skrivit omfattande om den Japanska Kejserliga Armén, berättar att de japanska soldaterna förvisso befann sig i tjugonde århundradet, men var inte en del av det. Moderniseringen av Solens Rike som startats av Kejsar Meiji under andra hälften av 1800-talet hade gått oerhört fort. Japan bokstavligen kläddes i nya västerländska plagg. Men det feodala tänkandet och krigaridealen som formats och förfinats under tusentals år levde fortfarande kvar. Samurajens utrustning hade ställts in i garderoben, men hans ande levde vidare.

I ett par framgångsrika krig mot Kina stärktes självförtroendet. Man ansåg sig vara redo för att hävda sig mot de stora västimperierna, inte minst det provocerande Ryssland. Det stora folkliga stöd som detta krig fick, skulle aldrig finna motstycke i någon efterkommande konflikt Japan varit involverat i. Inte ens Andra Världskriget. Tidningarnas rubriker törstade efter blod. Men så fanns det inte så mycket att jämföra med.

Att Ryssland förlorade ett krig som de egentligen skulle ha vunnit berodde främst på den inkompetenta ledningen. Flera av de högre officerarna var för gamla för sitt arbete och dessutom korrupta och obegåvade. De ryska soldaternas mod och uthållighet var det inget fel på. Men de var som det hette ”lejon ledda av åsnor”. Antal år i tjänst utgjorde på tok för ofta underlag till befordran snarare än talang. Ryssland underskattade grovt den japanska armén. Landets egen industri sackade dessutom efter de asiatiska. Detta bidrog även till att den ryske soldaten var sämre utrustad än sin japanska motsvarighet. Den senare klarade bättre av det hårda klimatet i Manchuriet. Japanderna fick också detaljerade instruktioner om hur de skulle föra sig i fält. ”Drick inte saké när det är kallt”, ”prata inte för mycket när det blåser”, ”olja regelbundet in dina skor för att undvika skoskav” etc. etc. Ryssarna däremot kunde dricka vodka i mängder. Den ryska underrättelsetjänsten var dessutom under all kritik. Faktum är att efter kriget kom det fram att japanerna hade förlorat fler soldater än ryssarna trodde att de kunde mobilsera. Arrogansen och föraktet hos den ryska ledningen var så stor att de rapporter som uppgav rätt uppgifter aldrig lästes, utan lades åt sidan. Japanerna hade däremot spioner överallt, även i de lägre ryska samhällskikten. En barberare som rakade en rysk general kunde mycket väl vara en japansk löjtnant.

Men trots detta blev de japanska förlusterna fruktansvärda. ”De smälter bort på sluttningarna” rapporterade en brittisk korrespondent hem till London. I början av kriget kastade man den ena vågen av infanteri in mot de ryska befästningarna efter den andra. Hela tiden blev de nermejade. Marken och sluttningarna var helt täckta av kroppar, floderna röda av blod. Man attackerade även i mörker och såg inte vart man trampade. Ryssarna däremot såg allt med sina strålkastare. De japanska officerarna förde ett krig i medeltida samurajstil mot moderna vapen och fästen med katastrofala följder. Till slut ändrade man taktik, satte in tyngre artilleri och grävde mingångar. Exakt hur många som dog går inte att avgöra. Men mot slutet var det så illa för japans del att äldre årsklasser kallades in. Dessa var sämre motiverade än sina föregångare. Landets ekonomi gick i kras. Industrin kunde inte hålla jämn takt med all stål, ammunition och materiel som kriget i rasande takt slukade. Det krävde 53% av den totala årliga budgeten. I efterhand hette det efterhand att Japan vann kriget, men förlorade freden.

När man ser filmen ”203-Kochi” (203-meters kullen) får man sig en tydlig bild av allt detta. Slaget om denna plats blev vändpunkten för det Rysk-Japanska Kriget, men krävde enorma förluster. Under åtta dagar förlorade japanerna över 8000 man. Detta medan ryssarna aldrig hade fler än 1500 man åt gången förskansade på kullen åt gången. Förluster ersatte de kontinuerligt. De korrespondenter som fanns på plats fick inte skicka en enda rapport hem innan slaget var över. När de väl gjorde det var det i närmast skräckinjagande termer.

Jag vet väldigt lite om Japan och dess folk. Men när jag ser filmen får jag det intrycket att japanerna är uppriktiga om sig själva lika mycket som om andra. Det är i alla fall så långt ifrån Hollywood och alla hycklade Reluctant-Hero ideal som man kan komma. Här finns inga hjältar. Kriget visas upp i all sin fulla monstruösa dårskap.

Redacted – En film om Irakkriget

Abeer Qasim Hamza var en 14-årig irakisk flicka. Hon levde tillsammans med sin familj i en by utanför Al-Mahmudiya som ligger söder om Bagdad. I närheten av deras hem låg en amerikansk vägspärr som bemannades av soldater ur 502nd Infantery Regiment.  Dessa kunde ofta se Abeer arbeta i trädgården. Vänner till familjen varnade hennes far, men han svarade i lugn ton att hon bara var en liten flicka. De amerikanska soldaterna brukade ofta genomsöka huset. Vid några tillfällen gjorde de närmanden mot Abeer. Så en dag hände det….

Den 12 mars år 2006 klev fem soldater som bevakade vägspärren in i familjens hus. Det var mitt på dagen, de hade druckit och gjort upp sinsemellan om att våldta Abeer. De skiljde henne från de övriga familjemedlemmarna i två separata rum och våltog henne. En av soldaterna vid namn Steven Green dödade hennes föräldrar och yngre syster. När de var klara sköt de Abeer med ett skott i ansiktet, tände eld på kropparna och hela huset för att utplåna alla spår.

Brian De Palmas senaste film ”Redacted” bygger på dessa verkliga händelser. Han har dock av rättsliga skäl tvingats ge soldaterna nya namn och ändra verkligheten något. De Palma har skapat en slags dokumentär av ihopsamlade filmklipp. En av soldaterna är Angel som har tagit med digitalkameran för att skildra sin tid i Irak. Han hoppas bli antagen på filmskola efter detta. Genom hans kamera får vi följa de händelser och attityder som ledde fram till våldtäkten. De Palma tar också upp de privata filmsnuttarna på You Tube, bloggarnas personliga språk samt övriga websidor och medier runtomkring detta. Han visar även verkliga nyhetsbilder som blivit ”redacted”, censurerade. Den 14 maj år 2007 förbjöd USA:s försvarsdepartement videokameror och tillgång till portaler som Youtube för att förhindra amerikanska soldater att förmedla videoklipp medan de fortfarande är i aktiv tjänst i Irak.

På detta sätt blir allting mera verkligt. De som brukat titta på You Tube och Liveleak samt läsa bloggar med anknytning till konflikterna i Mellanöstern känner igen sig. Vi kommer allting närmare…krigets meningslöshet, hettan, det ogenerade och uppriktiga språket men framförallt smärtan.

Karl XII:s karoliner på Ryska Filmfestivalen

karl.jpgJag har två gånger tidigare skrivit om den ryska filmen Härskarens tjänare (Sluga Gosudarev). Första gången blev det en kort duell-scen och andra gången hela slaget vid Poltava och lite till. I år kommer visas den på ryska filmfestivalen som börjar på torsdag. Filmen är textad på svenska och går att se både i Uppsala och Stockholm.

affisch.jpgHärskarens tjänare handlar om två duellanter vid Solkungen Ludvig den XVI:s hov, som blir exilförklarade av honom. De sänds till varsin sida i det svensk-ryska kriget. Den ene hamnar i tsar Peter den stores läger och den andre i kung Karl XII:s. Uppgörelsen sker i det blodiga slaget vid Poltava.

peter.jpg År 2009 är det 300 år sedan det ödesdigra slaget ägde rum. Desto större anledning att se denna färgstarka och actionspäckade film. Dueller, mystiska ryttare, vackra kvinnor…filmen har allt man kan önska. Dess officiella hemsida återfinns via den här länken.

Tider för visningar samt information om biljettbokning finns på Kinoruriks hemsida. För er som vill se andra filmer som inte innehåller krig finns komedin Skådespelerskan, Mordet på Tsaren och skräckfilmen Nattens Väktare (Nochnoy Dozor).

Själv kommer jag att arbeta på festivalen, så vi ses där!
strid.jpg

Med eld och svärd

eldsvard.jpgPolens nationalförfattare (motsv. Strindberg här hemma) heter Henryk Sienkiewicz. Jag har tidigare nämnt honom här på bloggen. Hans romaner handlar inte bara om olika epoker i Polens historia, utan är också oerhört spännande och med färgstarka karaktärer. En av hans mest kända verk heter ”Med eld och svärd” (Ogniem i Mieczem) och utspelar under de blodiga kossack-krigen mellan Polen och Ukraina på 1600-talet. Jan Skrzetuski är en polsk ädling som precis återvänt från krigen i Krim bara för att rida in i ett annat. Men på vägen dit möter han två personer som avgör hans kommande livsöden. Helt ovetandes råkar han befria den farlige rebelledaren för kossackerna – Chmielnicki. Därefter möter han den vackra Helena Kurcewiczowna. ogniem_i_mieczem.jpg Det blir kärlek vid första ögonkastet, men hon har redan blivit trolovad med den hetlevrade och mörke Bohun Szyszko, som också sympatiserar med kossackerna. Jan frågar Helenas bestämda och dominanta moder om hennes hand. Efter väldigt lite protester säger hon ”ja”, hon hyser mer sympati för polacken Jan än den eldfängde kossacken Bohun. När den senare får veta vad som inträffat, rider han omgående till familjens gård och mördar Helenas mor samt fyra bröder. jan.jpgTrots att Helena flyr till en stark fästning, lyckas kossackerna inta den och Bohun rövar bort henne. Krigen har samtidigt brutit ut och hela Polen förvandlas till ett blodigt och brinnande slagfält. Jan börjar genast söka efter Helena tillsammans med sina muntra och skickliga kämpar till vänner.

slagfalt.jpgRegissören Jerzy Hoffman är ett välkänt namn i Polen. Hans filmer (Ogniem i mieczem, Potop, Pan Wolodyjowski) är populära och inte minst filmatiseringen av ”Med eld och svärd”. Han var själv mycket entusiastik till att få ”ge liv åt sina favoritkaraktärer” i Sienkiewicz roman. Filmen slår till och med Braveheart och Hollywood i skådespeleri, kostymer, action och dramatik. Det är en oerhört mänsklig film som trots att den utspelar sig under en fruktansvärd period våld och elände, är ful av varm humor och personligheter som man känner sympati för från första ögonkastet.

En film om Nordens största slag – Tali-Ihantala

led.jpgÅret var 1944 och Finland var en ung nation härjat av krig. Filmen ”Tali-Ihantala – Slaget om Finland” handlar om en av de mest dramatiska ödesstunderna i landets historia. Då denna unga nations framtid ännu en gång avgjordes till priset av många liv.Detta slag som är det största i Nordens historia ägde rum i slutskedet av fortsättningskriget. Den sovjetiska armén hade under andra världskriget genomgått stora förändringar. Bland annat hade dess pansarstyrkor moderniserats och stridsvagnar fanns i mängder för att sättas in mot främst tyskarna. I slaget vid Tali-Ihantala sattes cirka 600 strindsvagnar in. 300 förstördes av finländarna. På finsk sida deltog även tyska flygare vilka spelade en nyckelroll för utgången. Slaget var som mest intensivt då den finländska fronten i Tali bröt samman och de utmattade finländska soldaterna retirerade då till Ihantala. Där bet de sig fast och stoppade den sovjetiska framryckningen. Det finska artilleriet koncentrerade elden på de sovjetiska styrkorna och orsakade så enorma skador att storanfallet avbröts på Stalins order. Istället fortsatte storoffensiven mot Tyskland vilken slutgiltigt besegrades. Den 4 september slöts vapenvila mellan Finland och Sovjet. Vinsterna i de många avvärjningsslagen som Tali-Ihantala, gjorde att de sovjetiska fredsvillkoren blev lättare för Finland än om de hade förlorat. Men fortfarande var de hårda och historien slutar inte med detta framgångsrika slag.

finsksoldat.jpgUnder 1900-talets första hälft tvingades Finland utkämpa fyra krig i tät följd. Det tragiska inbördeskriget 1917-1918 som vi inte skall orda om här, då landsmän dödade varandra i tusental, kort efter att landet slutligen vann sin självständighet efter hundratals år av utländskt herravälde. Det 105 dagar långa Vinterkriget (Talvisota) 1939-1940 då Sovjetunionen gick till angrepp vilket krävde 23000 finska soldaters liv och 40000 sårade. Även om de dåligt tränade och utrustade sovjetiska soldaterna led stora förluster (mellan 140,000-240,000 stupade och 350,000 sårade) förlorade Finland. Fortsättningskriget varade betydligt längre mellan åren 1941-1944 och krävde närmare 60,000 finska soldaters liv och 150,000 sårade. Det fjärde och sista kriget var Lapplandskriget då Finland drev ut de tyska trupperna.

En del skribenter har kritiserat filmen för att den innehåller för mycket ”pangande” och stridsvagnar samt att dess försök till realism har tagit udden av dramaturgin. Att skriva så om denna film är oförståndigt. Innan filmen hade Sverigepremiär, fick jag dagboksanteckningar från just detta krig hemskickade till mig. Dessa är skrivna av en finsk krigsveteran som var ung då. Han lever fortfarande. Det var precis så som filmen återger, fast mycket värre. Det finns vissa aspekter som filmen naturligtvis inte riktigt beskriver. Svälten, undernäringen, utmattningen m.m. bland soldaterna. Sovjet hade många stridsvagnar som de gjorde bruk av. Jag förstår inte varför skribenterna har fäst sig vid att det är för mycket skottlossning i filmen. Det var så under kriget och som sagt….mycket värre. Skribenternas ord visar bara att de inte vet vad krig är eller att de sett för mycket Hollywoodproduktioner. 
  
”Tali-Ihantala – Slaget om Finland” är en film om en sann historia och denna återges korrekt och realistiskt. Kriget glorifieras inte. Det har satt djupa spår i den finska folksjälen och kommer inte att försvinna under kommande generationer. De veteraner och de ur civilbefolkningen som var med och lever än idag, bär med sig tunga minnen. När skotten hade tystnat i skogarna, kunde den långa vägen tillbaka ta vid. En lång återuppbyggnad av en ung, fattig och krigshärjad nation tog vid…..

ÖB gör film

huggaved.jpgDet görs verkligen en och annan intressant film här i vårt nordliga rike. Arn hamnar på tungan så klart. Men inom Försvarsmakten (FM) produceras det också friskt. Har ni måhända sett den senaste rekryteringsvideon för officersutbildningen? Den ger jag tumme upp för, eftersom den visar vad det kan innebära att vara officer i vissa lägen.

Nu har även ÖB gjort en film som julklapp åt 32,500 anställda inom FM. Den heter ”Redo för insats” och det är han som är huvudpersonen. Men alla uppskattar tydligen inte julklappen. Drygt fyra miljoner har den kostat att göra. Vi får följa ÖB under hans arbete, hur han besöker utlandsstyrkorna och Bryssel, hugger ved vid sin stuga etc. Samtidgt går hela organisationen på sparlåga. Bristen på personal och materiel har gjort sig hörd över hela landet. Pengarna kunde ha använts bättre menar en del. ”Många uppfattar det som att de kissar på de anställda” säger Ulrika Häggroth, chefredaktör på Värnpliktsnytt till Expressen. Hon har sett filmen, men inte fått den i julklapp. De värnpliktiga som kännt av materiel- och officersbristen är enligt tidningen mycket kritiska. ÖB har själv sagt att det saknas pengar.

Försvarsbudgeten ligger på 40 miljarder kronor. Informationsstaben har 37,8 miljoner till sitt förfogande och det är de pengarna som filmen belastar. Försvarsmaktens hemsida kostar lite över en miljon årligen. Filmen som ÖB har kallat ”ett kvitto” på verksamheten kallas internt för ”ÖB – the Movie”. Trots att försvarets vill stå för öppenhet har filmen gjorts i tysthet. ”De måste gå ut internt och förklara filmen. Officersförbundet har inte alls varit inblandat utan filmen har kommit som en överraskning. Filmen sänder ­konstiga signaler i det kärva ekonomiska läge vi befinner oss i” ­säger Officersförbundets ordförande Lars Fresker.

Själv sitter jag och funderar på filmen om Hemvärnet som nyligen blivit klar. Har inte sett den och vet inte var jag kan göra det. Den är huvudsakligen gjord för att visas på mässor. Hemvärnet består ju av runt 30,000-40,000 mer eller mindre aktiva personer. Hur mycket kostade den filmen att göra? Helt klart inte lika mycket och är en angelägen film med tanke på situationen inom det nationella folkförsvaret.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om den här historien. Vad säger ni kära läsare?

Den scen ur ÖB-filmen som tidningarna uppenbarligen fäst mest uppmärksamhet vid är när han står och hugger ved….har han möjligen haft karate- och vildmarkskillen Vladimir Putin i tankarna när han ställde sig framför kameran?