Category Archives: Litteratur

Tortyrens återkomst i juridisk skepnad

mattias_gardellNär är användningen av tortyr försvarbar och i vilket sammanhang? Är det skillnad om en demokrati eller icke-demokrati gör bruk av tortyr för att hävda sitt intresse? I dagarna har Mattias Gardell kommit ut med en ny bok om ”Tortyrens återkomst”. Han är professor i religionshistoria och har tidigare givit ut boken ”Bin Ladin i våra hjärtan”. Tortyren i sig är ingenting nytt utan har varit en metod för att samla in information av länder i inte minst Väst i över två och ett halvt årtusende.  Men det finns mönster i historien som talar om ”hur” den har använts och synen på denna. När demokratin gjorde sitt intåg på 1700-talet började tortyr förbjudas eftersom den förknippades med gamla regimer. När Amerika hade blivit fritt från England förbjöds tortyr i konstitutionen. Men faktum är att tortyr alltid har funnits i USA ända sedan republikens grundande fram till idag. Konstitutionen och de rättigheter som den listade upp omfattade enbart  vita. Svarta, indianer, kineser och andra kunde utsättas för omilda behandlingar utan problem. Till exempel användes tortyr under 1800-talets brutala Indiankrig. Vietnamkriget var också en konflikt där tortyr användes.

I mars 2008 lade President Bush in sitt veto mot det internationella tortyrförbudet. Detta säger mycket. Tortyr har alltid intagit en central roll i USA:s globala krig mot terrorismen. Fram till år 1973 sponsrade CIA olika forskningsprojekt som syftade till att ta fram sofistikerade metoder för psykologisk tortyr. Den rent fysiska tortyren är inte alltid den effektivaste. En metod som visat sig effektiv är att låta offret se en nära anhörig utsättas för behandlingar av olika slag. Det är en sak att själv utsättas för smärta, men en helt annan att se till exempel sin mor eller bror lida på grund av en själv. En annan effektiv metod är sex. CIA använder det gärna i arabländerna som är en kultur där heder är viktigt. Det är till exempel en skam att visas upp naken offentligt. Bilderna från Abu Ghraib fängelset där offren visades upp nakna i olika positioner var en del av tortyren.

Det finns en stor skillnad mellan tortyren under Kalla Kriget och den i vår tid. Under Kalla Kriget användes den under strikt hemliga förhållanden. Det är endast genom offren eller avhoppare som man har fått veta om förekomsten. Men idag har tortyren blivit mer offentlig. I USA propagerar man till och med öppet genom romaner och filmer för tortyr som ett sätt att få fram uppgifter i syfte att hindra katastrofer. TV-serien 24 är en sådan. Denna serie sänds inte bara i USA utan var även mycket populär i Storbritannien. Huvudpersonen Jack Bauer spelad av Kiefer Sutherland drar sig inte för att ofta använda överdrivet våld eller andra metoder i framvaskandet av uppgifter. I ett avsnitt används till exempel en drog som orsakar invärtes smärtor när den injeceras i offret. Men budskapet står klart ”ändamålen helgar medlen”. De överdivna tortyr-scenerna har till och med fått USA:s militär att reagera. De har bett producenterna att åtminstone tona ner dem eftersom serien har blivit enormt populär inom vissa delar i den amerikanska militären. Till exempel reste brigadgeneral Patrick Finnegan som undervisar lag på Militärakademien i West Point till producenternas kontor i Kalifornien för att förkalra för dem vilken skdlig inverkan serien har på inte minst de yngre soldaterna.

Det är inte bara i USA som inställningen till tortyr har blivit mera ”flexibel”. Utan även i Storbritannien och Frankrike. Vad gäller den senare, så har vi här i Sverige har vi debatten kring händelserna under operation Artemis och pojken Josef i färskt minne. Terrorister omfattas inte av de internationella lagarna om tortyr. Här ligger en fara. Till exempel finns det inte längre några politiska fångar i Libyen. Alla är terrorister och kan utsättas för tortyr. FARC gerillan i Colombia är inte längre en politisk separatist-rörelse utan en terroristorganisation. Vem som helst kan tydligen få en terroriststämpel på sig.

Mest ovillig till legaliseringen och användandet av tortyr i USA var militären. När kriget i Irak bröt ut gällde Genévekonventionen. Men sedan beslöt Bushadministrationen att avskaffa den. Detta ogillades starkt av militären. Dels för att det ger den dåligt rykte internationellt och för att även amerikanska soldater kan utsättas för tortyr.

Marianne och Athena översätts

marianne_athenaVar igår på ett litet men mycket intressant seminarium. En av de närvarande var Kommendör Lars Wedin författaren till Marianne och Athena. Han berättade att boken nu skall översättas till franska i språkets hemland. Inte ens i Frankrike finns det en lika välskriven bok och med ett lika sammanfattande örnperspektiv över franskt militärt tänkande genom tre århundraden. Detta var mycket fascinerande och intressant att höra.

Vill också passa på att tipsa om det nygrundande Svensk-Franska Militärsällskapet. Det bildades i mars detta år.

Är det någon som känner till liknande militärsällskap?

Breven från Iwo Jima

dukeHur många av er har sett ”Letters from Iwo Jima”? När filmen visades runt om i världen fick den övervägande positiv kritik. Nu har den även fått en bok här i Sverige som bara måste läsas av alla som dyrkar filmen.

”Breven från Iwo Jima” skriven av Yukiko Duke har nyligen kommit ut. Den handlar Generallöjtnant Tadamichi Kuribayashis brev som han skrev hem till sin familj under kriget i Stilla Havet. Kuribayashi var en oerthört begåvad man som inte var som andra japanska officerare. Han kom från en gammal samurajsläkt och visade vid tidig ålder stor läsbegåvning. Han fick gå i skola längre än sina syskon och visade sig duktig på att skriva. Egentligen hade han velat bli journalist men hans familj vägrade. Istället fick han bli militär. Han var bäst i klassen och fick studera vidare utomlands. Det valde han att göra i USA. Kuribayashi fascinerades av landet och skrev många brev hem till sin son vilka han även illustrerade.

Som officerare var Kuribayashi begåvad. Han var inte heller som alla andra. Till sitt sätt var han lite pedantisk, lätt kolerisk och gjorde inte skillnad på folk och folk. När han väl fick det ödesdigra uppdraget som han inte kunde tacka nej till, kom den senare egenskapen väl till pass. Detta uppdrag var att försvara vulkanön Iwo Jima. Denna annars ointressanta ö hade stor strategisk för det amerikanska bombflyget. Det fanns en garnison på runt 6000 man på ön. Men det var inte de bästa soldaterna. Dessa utkämpade kriget i Kina. Det fanns inte något vatten att tillgå förutom regnvatten som samlades i reservoarer. Det rådde också interna konflikter inom garnisonen och en försvarsplan saknades helt.

Kuribayashi satte genast igång att arbeta. Tunnlar grävdes ut och bättre ransoner åt soldaterna kallades in. Grävandet var ett mödosamt och tidvis fruktansvärt arebte. Temperaturen kunde stiga till 60 grader och på vissa ställden sipprade giftiga gaser ut, vilket medförde att man bara kunde gräva tio minuter åt gången. Han föbjöd även pennalism. Officerare fick inte prygla sina underlydande. Kuribayashi lät faktiskt sända bort 16 officerare från ön och kalla in andra som förstod hur ett gemensamt försvar skulle åstadkommas.

Så kom dagen den 16 februari 1945 då en stor amerikansk flotta anlände till kusten. Det blev ett fruktansvärt blodbad när amerikanarna landsteg och början till en 36 dagar lång och skoningslös strid.

Hur kom det sig att Yukiko Duke började skriva en bok om Stilla Havskriget med fokus på Tadamichi Kuribayashis brev? För tre år sedan åkte hon för att hälsa på sin släkt i Japan. Hon köpte några tidningar och i en av dem fanns ett stort reportage om Andra Världskriget. På ett foto stod en samling sammanbitna officerare. Men en av dem såg lugn och samlad ut. Han skilde sig från mängden. Detta var Tadamichi Kuribayashi. Men det visste hon inte då och började genast ta reda på mer om mannen på fotot. Det skrivs lite om Andra Världskriget i Japan och ännu mindre om enskilda personer. Yukiko fick leta ett tag innan hon kom i kontakt med hans släkt och kunde ta del av breven.

Kuribayashi skrev till sin familj ända in i det sista.

(Foto taget av MR)

Riddarna på Rhodos

Under sommaren fick jag av en slump syn på romanen ”Riddarna på Rhodos”. Den skrevs 1972 av Biskop emeritus Bo Giertz (1905-1998) och har tryckts i en ny upplaga. Satte mig ner och läste den direkt och blev helt fängslad från första början. Den var svår att lägga ifrån och efter tre dagar hade jag läst ut boken.

Romanen handlar om turkarnas belägring av Rhodos år 1522. Ön var Johanniterordens fäste och spelade en stark symbolisk roll som sista utpost mot turkarna vilka hade erövrat Konstantinopel år 1453. Berättelsen börjar dock lite tidigare under året 1521. Detta år var speciellt i världshistorien. Europa regerades av unga härskare och en påve som var gammal för sin ålder. Yngst av de krönta var Henrik VIII av England. En 29 år gammal man med stor aptit på livet och makten. Kejsar Karl var yngst av dem alla men ansvarig för ett av de större rikena. 20 år gammal fick han ta över styret av det Heliga Romerska riket. Sultan Soliman av osmanernas ätt var jämnårig med Kung Francis av Frankrike. De var båda 26 år gamla och lika gammal var Gustav Vasa som levde i flykt i Dalarna efter blodbadet i Stockholm som ägt rum under detta år. Även han skulle krönas en dag. 
Samtidigt som dessa härskare planerade inför framtiden låg Johanniternas stormästare Fabrizio del Carretto för döden på Rhodos. Han hade med stor framgång deltagit i försvaret av ön år 1480 då turkarna anföll. Den gången segrade riddarna men fästningen var i stort sett raserad. Kassakistorna öppnades och det snålades inte med guld och silver när murarna och tornen skulle återuppbyggas. Orden hade den fördelen att den var internationell och lätt kunde snappa upp de senaste rönen inom artilleri och fortifikation. Det skulle bara dröja lite över 40 år innan osmanerna återigen ville köra riddarna på porten. Säkert drog många den slutsatsen. Därför infördes den modernaste tekniken och konstruktionen för vallar och torn. Eftersom orden var internationell fick varje nation ansvara för försvaret av en viss del av fästningen i s.k. ”tungor”. Italienarna hade sitt torn och mur, tyskarna sin, fransoserna sin och så vidare.

I juni 1522 landsteg turkarna med en förtrupp på 10,000 man. Under de månader som belägringen varade skulle antalet stiga till 100,000. Stormästare Villiers de l’Isle Adam hade bara 700 riddare, 500 bågskyttar och 7,500 lokala soldater och invånare till sitt förfogande mot denna övermakt. Det blev en lång och desperat kamp. Gång på gång stormade turkarna drevs tillbaka efter blodiga närstrider. Kanonerna sköt utan uppehåll och malde bit för bit ner murarna. Ingen kom riddarna till undsättning, inte ens påven. Till slut kom det oundvikliga slutet.

Riddarna på Rhodos är en berättelse om tro, lidande, förräderi, mod, liv och död. Skildringen av karaktärerna och striderna är realistiska. Den glorifierar inte eller tar fokus på korståg. Man känner sympati för alla personer som på ett träffande och mänskligt sätt målas upp. Några av dem har funnits i verkligheten. Fader Gennaios som trots sin höga ålder och svaga hälsa släpar korgar fyllda med jord under belägringen. Skot Frans, en odugligförklarad artillerist som arbetar på ordens sjukhus i staden men till slut får visa vad han går för. Den 18-årige auvergnaren och novisen André Barel som anländer några månader innan turkarnas ankomst. Stormästaren l’Isle Adam som vigt sitt liv åt orden och nu måste fatta svåra beslut. Anasthasia och hennes små tvilligar. Alla delar de samma umbäranden, köld, hunger, förtvivlan och smärtor. Det är slående hur nära man kommer dem alla.

Budskapet står klart: Dem Gud älskar dem ger han upprättelse….

Mat för en soldat

Hur mycket betyder mat för en hungrig soldat? Jag kan berätta om den senaste övningen jag deltog i. När den väl var avslutad kom vi överens om att vi hädanefter skall medföra vårt eget kaffe. Många var vi som led kaffenöd. Visserligen innehöll de klassiska ”grönpåsarna” blandkaffe förutom den frystorkade maten. Men det är under all kritik. Helt arombefriat och smakar mest rostigt vatten. Jag menar inte att klaga. Men är det någonting jag absolut måste ha ute i fält, så är det gott och välbryggt kaffe. För det är otroligt vilken inverkan en kåsa kaffe kan ha. Likväl kan den frystorkade maten aldrig ersätta den som tillagats av mänsklig hand.

Jag känner så väl igen mig när jag läser Per Lennartssons och Annkatrin Behrens bok ”I grytorna för freden”. Denna annorlunda receptbok är mer än bara recept. Det är också historien om de som kämpar för att hålla de svenska utlandsstyrkorna mätta och belåtna – Kockarna. Uppdragen i främmande länder är krävande och det är viktigt att soldaterna får den mat de behöver för att orka. Det blir helt uppenbart att slevens makt mycket väl kan vara större än svärdets. Ju längre i läsningen av boken man kommer, desto tacksammare blir man för att kockarna finns där och envist ordnar maten.

”I grytorna för freden” innehåller recept från alla utlandsmissioner som Sverige deltagit i sedan 50-talet. Några av rätternas namn vittnar om deras ursprung. Ta bara Katangagryta, Carbonara á la Bosnia och Penne a la vodka. Bakom namnen döljer sig en spännande historia. Recepten kan komma väl till pass även i det civila. Här finns smakliga måltider för alla tillfällen och de är anpassade för fyra personer. Själv kunde jag inte låta bli att prova den legendariska Ökenmackan och Curry Afghanistan. Rätterna är lätta att tillaga och smakar jättegott.

Men boken är inte bara läsvärd för receptens skull. Utan det är även en spännande och rolig läsning om livet i Utlandsstyrkorna. Ur kockens perspektiv men även denne deltar på samma villkor som alla andra. Även om man förstår allvaret bakom berättelserna så får man skratta mycket åt de färgstarka och levande historierna som berättas av kockarna själva. Här finns Ricky Björk som bara var knappt 20 år fyllda när han hamnade i Kongo på 60-talet. Han hade redan sett mycket av Afrika som sjöman. Eller Palle som för en stund fick lägga ifrån sig granatgeväret för att baka wienerbröd inför en generals besök. Han var konditor i det civila och kunde baka. IzahBelle som av sin pojkvän fick höra att utlandstjänst var någonting som hon aldrig skulle klara av. Men han kunde inte ha haft mer fel. IzahBelle åkte på den ena missionen efter den andra som kock. Hon landade tillslut i Afghanistan och beställde en riktigt fin gasspis med flera plattor i Kabul. Men den läckte och Izahbelle fick yrsel och svimmade vid grytorna. Istället fick de klara sig med en kokvagn med plats för en kock i taget och där temperaturen kunde uppnå 60-70 grader. Stekbordet var anpassat för endast 40 soldater men hon hade 70 att mätta. ”Och så sticker de in sina nunor i kokvagnen och ber om pannkakor, de jävlarna!” berättar IzahBelle.

Kongomissonerna under 60-talet krävde 19 svenska soldaters liv. FN-trupperna var ovälkomna och striderna rasade. ”I ett sådant perspektiv är maten måhända inte det första man tänker på, men för dem som jobbar på plats är den förvånansvärt viktig. Ju mer nattsvart uppdraget verkar, desto större betydelse får måltiderna och kockarna. De erbjuder en nödvändig paus, en vila från verkligheten runt omkring. Smakar det dessutom bra är den psykosociala betydelsen än större” berättar Ricky som var med.

Nu har jag skrivit om boken och lagat både för och huvudrätt enligt den. Det är bara desserten jag inte hunnit prova. Per Lennartsson rekommenderade Lingonparfait med pepparkaksflarn eller Pannacotta. Det får bli båda. Lingon finns i frysen.

Här nedan är de två recepten jag provade och varmt rekommenderar.

Ökenmacka
“här presenteras klassikern i lyxversion”

(4 portioner)
1 röd paprika
100 g tärnat rökt sidfläsk eller bacon
1 / 2 hackad rödlök
4 skivor formfranska
25 g riven ost
4 ägg
gräslök till garnering

Tillagning:
Bryn paprika, fläsk och lök ihop.
Gör ett hål med exempelvis ett upp- och nedvänt nubbeglas i brödet.
Stek brödet på ena sidan och vänd det sedan.
Lägg den brynta fyllningen och den rivna osten i hålet och knäck ett ägg
över fyllningen.

Servera med ketchup och en kall öl.

Curry Afghanistan
“kycklingrätt som kan behöva mer ingredienser
beroende på vem som är kapten eller kock”

(4 portioner)
400 g kycklingfilé
1 gul lök
200 g färska champinjoner
1 röd paprika
1 grön paprika
1 äpple
smör till stekning
2 morötter
1/2 msk röd currypasta
1 hönsbuljongtärning
2 dl vatten
1/2–1 dl matlagningsgrädde
2 dl mjölk
salt och malen svartpeppar

Tillagning:
Strimla kycklingköttet, hacka lök, och skiva champinjonerna, grönsakerna och äpplet. Fräs detta i smör tillsammans med currypastan. Smula över buljongtärningen, häll på vattnet och låt koka upp. Tillsätt mjölk och grädde och låt koka några minuter.
Smaka av med salt och svartpeppar.

Servera med kokt ris. Garnera med färsk timjan.

Smaklig måltid!

Läs mer om boken på Fredskockarna.se

Absolut fransk strategi

Då var det klart! Fransoserna köper upp Vin & Sprit för 55 miljarder kronor! Nu äger de både tunnelbanan i Stockholm och Absolut Vodka. Fransmän som har rykte att vara modesta med sitt vin. Vad skall de köpa upp härnäst……Försvarsmakten? Sedan när president Sarkozy behöver duktigt folk kallar han in svenska soldater som får åka till Afrika eller Mellanöstern. Varför inte? En gång i tiden tjänstgjorde svenskar i den franske kungens sold och båda parterna var enligt historien nöjda. Svenskarnas regemente hette Royal Suédois.

Inom den svenska officerskåren råder det tydligen brist på intellektualism och frågeställande. Detta medan det inte saknas tankesmeder hos de franska kollegerna. Är verkligen Gustav II Adolf mer diskutabel i Frankrike än i Sverige? Det intrycket får man när man läser om kommendör Lars Wedins nyligen utkomna bok Marianne och Athena. Boken går igenom trehundra år av franskt militärt tänkande och är uppenbarligen den första och enda tidsenliga genomgången i Sverige om detta ämne. Annars dominerar USA den strategiska debatten.

Boken är angelägen att läsa eftersom Sverige sannolikt kommer att ha mer att göra med den franska militären än tidigare. Operation Artemis och närvaron i Tchad är bara två fall som pekar i den riktningen. Men vet vi vad vi vill med vårt försvar? När det råder strategisk braindrain i de egna kretsarna, vem skall då bidra med vilja och tänkande? Kan man inte tänka själv då tänker andra åt en. Det blir då inte alltid som man vill. Eller som Olof Santesson så väl formulerar det i sin recension av Marianne och Athena i KKrVA:s tidsskrift ”En tankemässig utarmning av försvarsmakten utmynnar felaktiga doktriner som förr eller senare leder till en katastrof om de inte rättas till i tid. Det är den entydiga franska erfarenheten, som nog också småstatens ledare måste ta till sig.”

Lapsus intellecta…..läs boken och inspireras.

Draksåddens år

schori.jpgI veckan kom tidigare biståndsministern och FN-ambassadören Pierre Schori ut med sin nya bok ”Draksåddens år”. Den handlar om USA:s roll i världen efter 9/11 som Schori själv blev vittne till. Han kritiserar både den nuvarande regeringens och Perssons tama förhållning mot kriget i Irak. ”Persson styrde och ställde som han ville, gillade man inte det fick man avgå” säger Schori i en intervju med DN. Schori berättar hur han vantrides i slutet. Stilen i regeringen var inte vad han var van vid.

Om han kunde rösta i det amerikanska presidentvalet skulle det sannolikt bli på Obama. Men det finns ingen tydlig politik om hur USA skall dra sig ut ur Irak. Det var lätt att börja men svårt att sluta. Att flytta en hel armé bestående av tusentals soldater, stridsfordon, tonvis med materiel görs inte i en handvändning. På frågan om det är USA:s sista dagar som supermakt vi ser framför oss, svarar Schori ”Vad vi ser är slutet på västliga hegemonin och det gäller inte bara USA”.