Category Archives: Essäer

Att bygga Guds armé

Krig och trosföreställningar har genom årtusenden korsat varandras vägar. Den som börjar tänka efter får kanske lite svårigheter med att finna ett krig, fälttåg eller armé där det inte förekommit någon slags trosutövning. Möjligen kan mongolerna undantas. De var dock toleranta mot andra religioner även om de själva inte hade någon. Men för övrigt? Krigare och soldater har i alla tider tillbett gudaväsen. Jag använder ordet gudaväsen eftersom gudar och religioner avlöst varandra. Vi kan studera egypterna, grekerna, romarna, vikingarna, samurajerna, indianerna, de medeltida riddarna och många fler. Alla hade de någon form av trosföreställning. Givetvis får vi inte glömma vår egen tid då separationen mellan kyrka och stat fortfarande är ett omdiskuterat ämne. Det har trots allt förekommit fall i historien då svärd och tro gjort gemensam sak och bildat en urskiljningslös enhet. Korstågen är det tydligaste exemplet, även om inte alla deltog av ren tro.

I USA har den kristna högern varit framgångsrik med sitt missionerande inom militären. Under flera decennier har dess representanter spridit sitt fundamentalistiska buskap på vissa mer eller mindre utvalda enheter. Efter 9/11-attackerna, invasionen i Irak och president Bush öppna uttalanden om vilket enormt stöd hans kristna tro varit för honom, har verksamheten bara ökat. Dessa begränsar sig inte enbart till inom landets egna gränser. Soldater som vid den ovannämna tidpunkten tjänstgjorde i exempelvis Irak kunde vid hemkomsten berätta historier om hur missionärer infiltrerat amerikanska militärbaser och predikat domedagsbudskap. Detta skedde i många fall med Pentagons välsignelse.

Hemma i USA har den växande organisationen Campus Crusade Military Ministry konverterat tusentals militärer till den ”rätta tron”. Inte minst på akademier. Military Ministry är en underorganisation till Campus Crusade for Christ som finns representerat på över tusen högskolor och universitet runt om i världen men främst i USA. Denna fundementalistiskt kristna organisations huvudsyfte är att konvertera studenter till den rätta Kristendomen. Tanken bakom det hela är att den värdegrund som fick tidigare unga generationer att känna sig trygga inombords har börjat gå förlorad. På hemsidan står följande att läsa ”The mission of Campus Crusade for Christ is to turn lost students into Christ-centered laborers”.

Military Ministry skriver på sin egen hemsida att dess representanters priviliegium och ansvar är att ”assist chaplains and commanders with caring for the spiritual well-being of troops and their families”. Huvuduppgiften är att ”vinna, bygga och sända in den Heliga Andens kraft” och ”etablera rörelser av andligt förökande i den vidsträckta militära världen”. Organisationens visionen lyder enligt följande ”Transforming the nations of the world through the militaires of the world”.

En viktig del av arbetet för att förverkliga visionen är att distribuera biblar och övrigt undervisningsmaterial bland de styrkor som tjänstgör i olika delar av världen inte minst Irak. Sedan 9/11 har Military Ministry skickat över 1,8 miljoner biblar. Det finns även speciellt framtagna Rapid Deployment Kit’s (RDK) som delats ut i över 2 miljoner exemplar åt tjänstgörande amerikanska soldater. Dessa innehåller Nya Testamentet i kamouflage, en andlig guide ”Vårt dagliga bröd” och en liten bok med titeln ”Skulle du vilja lära känna Gud personligen?” som får plats i bröstfickan. Det är beräknat att Military Ministry skickar runt 20,000 biblar i månaden.

Ett annat sällskap som aktivt söker medlemmar är Officer’s Christian Fellowship (OCF). OCF’s mission statement lyder ”Christian officers excercising biblical leadership to raise up a godly military”. OCF består idag av 15,000 medlemmar. Det mål som eftersträvas är ”A spiritually transformed military, with ambassadors for Christ in uniform, empowered by the Holy Spirit, living with a passion for God and compassion for the entire military society”. Eftersom det står skrivet i 2:a Korinterbrevet 5:20 hur de kristna blev Guds sändebud till en förlorad värld, anser OCF att Gud även kallar troende inom det militära att bli Hans ambassadörer åt de beväpnade styrkorna.

De ökade fundamentalistiska aktiviteterna har medfört reaktioner från olika håll. En av dem som reagerat är Mikey Weinstein grundare av organisationen Military Religious Freedom Foundation (MRFF). ”Jag har sagt det och jag kommer att säga det igen. Vi håller på att skapa fundamentalistiskt kristna talibaner och någon måste föra något för att stoppa detta” sade Weinstein i en intervju. MRFF har noga följt och kartlagt utvecklingen av de olika organisationernas missionsaktivieter inom den amerikanska militären.

Religionsfriheten inom de beväpnade styrkorna går långt tillbaka i nationens historia. Det har slagits fast i konstitutionen att kongressen inte får favorisera eller förbjuda någon religion. Detta gäller även för militären. Det är här som fältprästerna (chaplains) spelar en nyckelroll. Ända sedan revolutionskrigen har man verkat för att varje enskild soldat fritt skall få utöva sin tro. Traditionen och praktiken har varit att fältprästerna inte enbart skall finnas till för sin egen skara utan åt vem som helst som kan behöva dennes stöd. Detta anses förhindra försök från statens sida att stärka en viss religion och diskriminera andra.

Men fältprästerna har även spelat en politisk roll och gör faktiskt så än idag om man jämför historien mot nuet. Det var inte förrän under det Mexikanska Kriget 1846 som katolska präster inkorporerades i den amerikanska armén tillsammans med de redan protestantiska själasörjarna. Det förekom ett visst missnöje bland de soldater som var katoliker, speciellt irländarna att deras tro missgynnades. Här insåg den amerikanska regeringen att de befann sig i ett underläge gentemot den katolska mexikanska propagandan. Under det senare amerikanska inbördeskriget fick rabbiner tillträde till prästkåren. Under det Andra Världskriget blev det aktuellt med grekisk ortodoxa präster och 1987 registrerades även de olika buddistiska skolorna och några år senare även Islam.

MRFF:s självpåtagana roll är att övervaka så att konstitutionen efterlevs. Religionsfrågor har fått en allt mer betydande roll för USA:s beväpnade styrkor eftersom de i allt större utsträckning verkar i en internationell miljö där religion ibland ligger som ett direkt motiv bakom en konflikt.

Weinstein och hans släkt har en gedigen militär historia bakom sig som spänner över 130 år. Han är advokat till yrket men tog sin militära examen vid Flygakademin i Colorado Springs år 1977. Båda hans söner och svärdotter har gjort detsamma. Hans yngste son utexaminerades år 2007.

Men på senare tid har det förekommit fall då konstitutionen inte har efterföljts och att officerare av olika grad har predikat inför sina underlydande och till och med mobbat dem med annorlunda trosföreställning. I ett fall predikade en generallöjtnant vid namn William Boykin i olika kyrkor klädd i uniform. Han talade nedsättande om Islam och använde rent fundamentalistiska termer om The War on Terrorism. Han använde meningar som ”I knew my God was a real God and his was an idol” och att fienden ”will only be defeated if we come against them in the name of Jesus”. Enligt konstitutionen är det otillåtet för militär personal att agera som Boykin gjorde. Predika i uniform. Det kan också sända ut signaler till olika parter att USA är involverat i ett slags kristet Jihad eller heligt korståg. Men Boykin blev aldrig avskedad från sin tjänst utan tvärtom blev han befordrad.

År 2006 fick MRFF höra talas om en video inspelad av en grupp kallad ”Christian Embassy”. Denna grupp bedriver bibelstudier vid Pentagon och försöker sprida fundamentalistiska budskap inom militären. Syftet med videon var att göra reklam för gruppen och skaffa sponsorer. En av dem som nappade var Campus Crusade. Videon spelades in vid Pentagon och bekräftades av generaler klädda i uniform. När en av dessa blev tillfrågade vid ett förhör om varför han ställt upp i videon, svarade han att ”Christian Embassy blivit en halv-federal institution”. Därför hade han inte begått tjänstefel. Ett annat fall som MRFF avslöjade var en annan fundamentalistisk väckelsegrupp kallad Operation Stand Up (OSU). Denna förberedde en stor försändelse av s.k. Frihetspaket till soldater i Irak som en del av ett större arbetsprogram. Förutom strumpor och godis innehöll varje paket propagandamaterial på både engelska och arabiska för att delas ut samt det apokalyptiska dataspelet ”Left behind: Eternal Forces”. Spelet går ut på att de kristna krigar mot folk med annan tro. Men efter att MRFF avslöjat planerna stoppade Pentagon leveransen.

Ytterligare en videofilm som MRFF bringade i dagsljuset var en reklamfilm som Campus Crusade spelat in på Flygakademin. Även denna går helt emot konstitutionen. Kadetter och representanter vid akademin träder fram och berättar öppet om hur Campus Crusade hjälpte dem att stärka banden till Jesus under den både fysiskt och mentalt krävande utbildningstiden. En av dem som uttalar sig är organisationens representant vid akademin Scot Blom. Han talar om att organisationens syfte ”alltid har varit att söka efter nuvarande och framtida ledare” och att det är därför som den valt ut Flygakademin för att sprida sitt budskap.” Vårt syfte med Campus Crusade vid Flygakademin ör att göra Jesus Kristus till ett ämne för akademin och över hela världen” fortsätter Blom. Varje vecka uppmuntras kadetterna till att närvara vid en bibelstudiegrupp kallad ”cru” vilket är en förkortning av ”crusade”. Flygakademin är kanske det tydligaste exemplet på hur den kristna högern i USA bedriver sin verksamhet.

Tidvis har den lett till spända relationer mellan kadetterna och några känt sig direkt utsatta eftersom de inte varit tillräckligt troende eller haft en annan religion än kristen. Weinstein som själv varit kadett vid akademin på 70-talet berättar i sin bok ”With God on our side” hur det redan på hans tid förekom religiös intolerans. Även hans son kände press på sig från kamraterna eftersom han är jude. Sedan Weinstein grundade MRFF har han fått ta emot över 6800 berättelser från både tjänstgörande och icke-tjänstgörande personer inom militären. De flesta av dem kommer från kristna som inte delar samma uppfattning som fundamentalisterna.

Här nedan är en video utgiven av MRFF med hänvisning till Weinsteins bok ”With God on our side”.

Annonser

Georgiens Försvarsmakt

Georgien erhöll sin självständighet från Sovjet år 1991. Sedan dess har landet ägnat de senaste åren till att hitta vänner och allianser på annat håll. Man har blickat mycket västerut och USA hör till de närmaste inom den internationella bekantskapskretsen. USA och Georgien har kommit så nära varandra att den förra skänkt över en miljard dollar i bistånd åt den senare. Men är då Georgien en stat vars västliga relationer kan tas för pålitliga? Man skall inte stirra sig blind på att Geogrien varit självständigt under en kort tid. Det är en urgammal nation som sett både Öst och Väst komma och gå. Kaukasus hör till en av de uråldrigaste och mest komplexa regionerna i världen vad gäller kultur, historia och relationer.

Landets historia går långt tillbaka i tiden och ibland tar den sig mytologiska dimensioner. Till exempel sägs det att Georgien var landet Colchis där hjälten Jason i den grekiska mytologin fann det gyllene skinnet. En annan sägen är att Amazonerna levde i trakterna kring floden Terek i den norra delarna. Georgien såg även de grekiska och romerska imperiena komma och försvinna. Andra intressanta historiska episoder är de som ledde fram till vad som kallas den ”Gyllene Eran” vilken varade mellan 1100-1200-talen. Efter profeten Muhammeds död år 632 svepte araberna norrut genom Iran. De intog Tiblisi år 645 och satte en emir att styra. Men araberna var inte intresserade av att kolonialisera de östra regionerna och lät de georgiska prinsarna styra fritt där och kulturen kunde fortleva. I början av 900-talet expanderade det Byzantinska imperiet och när 1000-talet tog sin början började turkarna invadera Kaukasus. Den dåvarande georgiske kungen Giorgi II var oförmögen till att ta itu med de ständiga invasionerna och överlät tronen åt sin 16 årige son David. Denne vann flera segrar över turkarna och den Gyllene Eran tog sin början. Under Kung Davids och hans dotterdotter Drottning Tamaras regeringstider byggdes landet upp, en litterär tradition såg sitt ljus och en unik georgisk-kristen kultur etablerades.

Den nya demokratin i Georgien formades under 2003 års Rosornas Revolution. Tiotusentals människor rusade ut på gatorna för att kräva Saakashvilis avgång eftersom valet inte gått till på rätt sätt. Det gjorde han också. Men problemen slutade inte där. Som en f.d. sovjetstat är relationerna med den norra grannen Ryssland inte de bästa och har försämrats. Georgien har ett geografiskt läge som gör landet till en viktig strategisk länk inte minst för energipolitiken. Man behöver bara titta på öppnandet av The Baku-Tiblisi-Ceyhan pipeline för transporterande av råolja från Kaspiska havet till Medelhavet. Klart att Ryssland som strävar efter att stärka sitt inflytande genom energi tittar avundsjukt på de södra grannarnas framfart.

Ryssland ger också militärt och ekonomiskt stöd år separatistregionerna Sydossetien och Abkahzien. Stationerandet av ryska peacekeeping forces i territorierna under FN-mandat gör knappast relationerna mer avspända. Tidvis bryter strider ut mellan separatister och civila.

Georgien har stärvat efter att bygga upp sin Försvarsmakt. En stark militär makt har en symbolisk innebörd. Det är mot denna nuvarande och historiska bakgrund som Georgien ökat sin försvarsbudget med 3000 procent sedan år 2004 och vill kunna hålla en nivå på 2,3 procent av BNP.

Man vill även gå med i NATO vilket är en av de viktigaste punkterna som står i försvarsplanen. Som ett led i detta har landet deltagit med flera tusen fredsbevarande trupper i NATOS missioner runt om i världen. Inte minst i Irak där Georgien varit stationerad sedan år 2003. I dagsläget finns 2000 man på plats. Men från och med juni detta år kommer man att dra ner på styrkan. Georgien besitter vissa specialkompetenser som kan komma till nytta i fredsbevarande missioner. En sådan är operationer i bergsmiljö. Landet har 5000 meter höga berg vilket kan jämföras med Afghanistan.

Genomförda undersökningar har visat att runt 80-90 procent av den civila populationen är för NATO. Georgien är redan med i hangaroundklubben PFP (Partership For Peace) och år 2006 intensifierades dialogerna om medlemskap. Om Georgien skulle bli accepterat i militäralliansen skulle detta föra NATO närmare Rysslands södra gräns. Men fortfarande återstår mycket arbete och reformer innan godkännande kan ges.

De beväpnade styrkorna uppgår till runt 30,000 man idag och den planerade siffran för reserven är 100,000. Det intressanta är att den georgiska reserven är formad efter den svenska hemvärnsmodellen. Den största enheten är armén med cirka 25,000 man. Flottan och flyget är anmärkningsvärt små. Den förra uppgår till runt 3000 man och den senare till 1200. Flottan dras med gammalmodiga fartyg som donerades åt landet efter dess självständighet. Man tampas med samma frågor som den indiska försvarsmakten om hur kompetenser skall kunna rekryteras och behållas.

Ett problem som den georgiska försvarsmakten arbetar hårt för att lösa är bristen på moderna vapen. Detta är också en av orsakerna till att landet inte kan bli en fullvärdig medlem i NATO. ”Vi måste få modern materiel, moderna vapen och modern ammunition” förklarar en överste vid namn Gogava ”Vi har all rätt att beklaga oss. Bara de georgiska styrkorna är beväpnade med AK-47, den andra parten är terroristerna”. Georgien har svårt att förvärva modern utrustning trots att det inte existerar några formella hinder. Det är de ouppklarade inbördes konflikterna som gör att andra nationer tvekar att sälja. Detta trots att inte ens den nationella armén i Irak har så föråldrad utrustning eller ens vissa terroristnätverk. På grund av detta har Georgien tvingats avstå från ett antal fredsbevarande missioner sin deltagarvilja till trots.

Till år 2015 hoppas man på att ha blivit integrerade i den Euro-Atlantiska gemenskapen och löst de interna stridigheterna i Sydossetien och Abkhazien.

 

Gerillakrigens comeback

gerilla.jpgVeckans nummer av The Economist ägnade inte bara stor uppmärksamhet åt ”smarta vapen och soldater”, utan även åt den typ av krig som driver på utvecklingen dessa, nämligen guerrilla warfare, small wars  eller unconventional warfare. Den går med andra ord under många namn. Så nu vill jag ägna detta inlägg helt åt denna mångfacetterade krigföring utifrån The Economists utförliga reportage om dagens situation.

Gerillakrig kallas även för ”det fjärde vapenslaget”. Med detta avses i ordets strikta bemärkelse ”En form av krigföring främst bedriven av paramilitära upprors/motståndsrörelser mot reguljära militära förband. Kännetecknas av dold eller överraskande insats av små enehter mot en motståndares svaga punkter, kräver i regel stöd av civilbefolkningen och understöd från annan stat/organisation för att på sikt kunna vinna framgång”.

Intresset för denna krigsform har gått i vågor genom tiderna. Under de senaste åren som passerat med krig i Irak och Afghanistan samt terrordåd har intresset för okonventionell krigföring fått sig ett kraftigt uppsving. Men okonventionell krigföring är ingenting nytt i historien, däremot har dess koncept förändrats och därför ibland uppfattars som nytt. Grunderna återfinns redan hos de klassiska kinesiska mästarna som Sun Tzu. I väst började det någon gång under 1600-talet då s.k. särskilda förband inrättades som utgjorde komplement till det annars ”stela kriget”. Under det Nordamerikanska frihetskriget (1775-1783) drogs civilbefolkningen med i kriget på ett helt nytt sätt. Miliser upprättades och ganska snabbt insåg man att dessa inte var effektiva på öppna slagfält mot de väldrillade britterna. Därför började amerikanarna att föra gerillakrig (även om termen då inte existerade). Stora likheter i taktiken och stödet från de civila går att återfinna med Vietnamkriget. Under de franska revolutionskrigen skedde en revolt i Vendée-provinsen av rojalister. Denna varade mellan åren 1793-96 och krävde 100,000 människors liv. Denna revolt gav upphov till som kallas ”kontra-revolutionära krig”. Rebellerna fick stöd både från civilbefolkningen och andra stater som ogillade den nya republiken.

Det Spanska Folkkriget mot Napoleon (1808-1814) var en lång och blodig historia. Det var här som termen gerilla för första gången användes. Spanjorerna som saknade riktiga arméer satte upp ”guerillas” (småkrigsförband) och bekämpade fransoserna överallt. Samtidigt arbetade de nära med britterna och fick stöd från dessa.
Under Napoleons Ryska Fälttåg år 1812 använde ryssarna okonventionella metoder för att krossa hans Grandé Armé. Samtidigt som allt i dess väg mot Moskva brändes ner för att svälta ut soldaterna, satte ryssarna upp reguljära förband av folk- och partisanstyrkor. Dessa utförde konstant överraskande anfall mot fransmännen.

Under de stora massarméernas tid som varade fram till åtminstone Andra Världskriget, ägnades lite intresse för okonventionell krigföring. ”Småkrigen” underordnades de stora. Men de svåra ockupationerna som många länder i Europa utsattes för av tyskarna, gav upphov till ”organiserade motståndsrörelser”. Motståndet fick stor strategisk och taktisk betydelse för de allierade. De som bäst lyckades använda sig av dessa var ryssarna. Röda Armén integrerade tidigt med partisanrörelserna och deras okonventionella inrikning.
Efter Andra Världskriget har intresset varierat. Kommunismens expansion, terrorbalanser och oroligheterna i inte minst Afrika och Vietnamn ledde till en tillfällig uppgång. Men efter Vietnamkrigets slut avtog intresset och de specialförband som satts upp för att bekämpa gerillor reducerades i antal.

Gerillakrig ingår egentligen som en separat del i den okonventionella krigföringen och kan effektivt användas:
– under alla konfliktens faser, speciellt då risken för upptäckt och avslöjandet av angriparens identitet är låg
– på ett kostnadseffektivt sätt, då hög effekt kan uppnås med lite personal och lite materiel
– då det i vissa fall är enda sättet att nå målet, konventionella stridskrafter kanske inte finns till hands i rätt mängd och rätt utrustad

En svensk förkortning är MOV-Militära Okonventionell Verksamhet, vilket kan sammanfattas som allt som faller utanför den konventionella verksamheten. Ledorden för MOV är att det skall vara ”föränderligt” och ”undvika stela fackindelningar” samt ”överraskning”. Men vad är då skillnaden mellan konventionell- och okonventionell krigföring? Den förra är först och främst en öppet genomförd kamp vilken syftar till militära avgöranden. Den senare är en mer dold kamp, vilken kan som ovan nämnt tillgripas när konventionella stridsmedel inte finns tillgängliga. Här spelar också kulturella, historiska, sociala, etnsika, religiösa, psykologiska, ekonomiska och traditionella förhållanden en större rol förutom de rent geografiska och taktiska. Kunskapen om dessa ”totala förhållanden” utgör grunden för att verka dolt eller för att kunna bekämpa MOV. Det är inte ovanligt att lokalbefolkning spelar en stor roll i okonventionell krigföring.

Den främsta taktiken består i överraskning. I och för sig används den även i konventionell krigföring, men skillnaden är att den då ofta är mer begränsad av tid och rum. Sekretess och låg profil används i ännu högre utsträckning. Men MOV innefattar inte bara gerillaverksamhet, utan kan behjälpligt delas in i tre stora avdelningar som inte är helt renodlade alla gånger:
Specialistoperationer: genomförs oftast dolt av ett specialistförband.
Okonventionell krigföring: här ingår gerillakrigföring men även motstånds och upprorstöd, sabotage, psykologisk krigföring etc.
Säkerhetsoperationer: genomförs av särskilt utbildade och utrustade förband. Samverkar ofta med lokalbefolkningen eller myndigheter för att b.la. bedriva antisabotage insatser, antigerilla och antiterrorist krigföring, förhindra uppror etc.

Gemensamt för alla dessa tre är att de är militär eller paramilitär verksamhet som genomförs antingen på eget eller andras territorium, över hela konfilktskalan och med politiska, ekonomiska och militära syften.

The Economist går det att läsa hur mer har skrivits om okonventionell krigföring under de fyra senaste åren, än under de senaste fyra decennierna. Anledningen uppges vara att motgångarna i Irak och Afghanistan återigen har fått de amerikanska officerarna att ”relearn the historiy”. Temat ”lessons learned” står i högre utsträckning på schemat än det tidigare gjort. En amerikansk överstelöjtnant, John Nagl har dragit slutsatsen att de brittiska soldaterna är bättre på att lära från tidigare misstag än amerikanarna. Det ligger någonting i detta. Upprepas mönstren från Vietnamkriget ännu en gång? Inte minst de som gjordes då General Westmoreland tog över kommandot år 1965. Han delade tillsammans med de övriga amerikanska ledarna vid den tidpunkten, ett gemensamt förakt för tidigare erfarenheter. Han vägrade att sätta upp ”lessons learned” eller att träna upp den sydvietnamesiska militären. I sina memoarer noterar han att förvisso hade några viktiga böcker, Maos Lilla-Röda med teorier om gerillakrig, The Centurions som handlar om fransmännens krig mot Viet Minh och ett flertal arbeten av Bernard Fall som kunde ha gett flera insikter i fiendens tänkande. Men Westmoreland läste ingen av dem. Inte så överraskande gjorde amerikanarna om alla de misstag fransmännen begått om än värre. Hela områden på landsbygden rensades i s.k. ”search and destory missions”. Massakern i My Lai var en konsekvens av detta och ledde knappast till att amerikanarna fick lokalbefolkningens stöd.

Dest mer framgångsrika var britterna i Malayas i kampen mot de kommunistiska rebellerna i djungeln på 1950-talet. En viktigt taktik i krigföringen var ”winning the hearts and minds of the people”. Mer om detta går att läsa i Ken Connors bok ”Elitstyrka SAS”.  Så här skriver han om kriget i Malaya ”För första gången i historien hade ett förband ur en västerländsk armé besegrat en infödd styrka på dess egen hemmaplan, och på dess egna villkor..//..ytterligare en avgörande läxa de lärde sig i Malyas djungler. Insikten att uppror inte kunde slås ner med enbart militära medel, utan bara med ett samtidigt medvetande om den politiska dimenstionen, väcktes tidigt hos SAS”.

Moderna västerländska arméer kan inte länge ödelägga för att gör slut på allt motstånd och därefter kalla det för fred. Krig idag är mer komplexa historier som involverar mängder av olika folk både direkt och indirekt.

Mannen som vägrade prata om kriget

veteran1.jpgHarry Patch föddes 1898. När han var 18 år tog han värvning som infanterist i skyttegravskriget och fick bl.a. vara med om slaget vid Passchendaele som krävde över 250,000 brittiska soldaters liv och lika många tyskars. Det var det blodigaste och brutalaste slaget under hela Första Världskriget. Det varade 99 dagar och krävde 3000 liv varje dag. Patch lever än idag och är 109 år gammal. Han vägrade prata om kriget förrän han hade fyllt 100 år.

Harry Patch är den sista levande brittiske soldaten från Första Världskriget. Under förra veckan besökte han skyttegravarna vid Passchendaele där han kämpade för drygt 90 år sedan. Hans berättelser beskriver hur meningslöst kriget var.

”From the time I went to France – the second week in June 1917 – until I left 23rd December 1917, injured by shellfire, I never had a bath. I never had any clean clothes. And when we got to Rouen on the way home they took every stitch of clothing off us: vest, shirt, pants, everything and they burnt it all. It was the only way to get rid of the lice. For each lousy louse, he had his own particular bite, and his own itch and he’d drive you mad. We used to turn our vests inside out to get a little relief. And you’d go down all the seams, if you dared show a light, with a candle, and burn them out. And those little devils who’d laid their eggs in the seam, you’d turn your vest inside out and tomorrow you’d be just as lousy as you were today. And that was the trenches”.”If any man tells you he went into the front line and he wasn’t scared – he’s a liar. You were scared from the moment you got there. You never knew. I mean, in the trench you were all right. If you kept down, a sniper couldn’t get you. But you never knew if the artillery had a shell that burst above you and you caught the shrapnel. That was it”.”‘E’ company were about a thousand strong. We had an officer we didn’t like. He used to take us out route marches. We didn’t like it. That afternoon he wanted the ‘E’ company on parade for bayonet practice. The war had been over for months. The sergeant major opened the door. Somebody threw a boot at him. He went back, reported it.

The officer came and they told him flat that they weren’t going out on parade. Well, he went back to the company office and about thirty of the men followed him and they asked for him. He came out, he pulled his revolver out and he clicked the hammer back. Nobody said anything. We had all been on the range. I was on fatigue that morning so I wasn’t on parade. Nobody said anything.

They all went back to their huts and they rounded up what ammunition they could and went back and they asked for the officer again. He was a captain, risen from the ranks. He came out and he clicked the hammer back on his revolver. He said, ‘The first man who says he is not going on parade, I’ll shoot him.’ No sooner had he said that, when thirty bolts went back and somebody shouted, ‘Now shoot you bugger if you like.’ He threw the revolver down, disappeared. We were all run up for a mutiny.

We had a brigadier come over from the mainland to hear the officer’s side of it. Then he said, ‘I want to hear the men.’ Twenty or thirty of the men went behind a screen and they told him. They said, ‘We don’t want bayonet practice. We’ve had the real bloody thing. Some of us are wounded by bayonets.’ The outcome was that there were no parades except just to clear the camp, just fatigues. The officer was moved to a different command. We never saw him again. It’s a damn good job we didn’t”.

”It wasn’t worth it. No war is worth it. No war is worth the loss of a couple of lives let alone thousands. T’isn’t worth it … the First World War, if you boil it down, what was it? Nothing but a family row. That’s what caused it. The Second World War – Hitler wanted to govern Europe, nothing to it. I would have taken the Kaiser, his son, Hitler and the people on his side … and bloody shot them. Out the way and saved millions of lives. T’isn’t worth it”.

Nätverksbaserat Försvar

Nätverksbaserat försvar (NBF) är ett ord man möter med jämna mellanrum. Naturligtvis i diskussioner och skriverier om svenska försvaret. Men vet vi alla ordets innebörd och vad det syftar till? Skall i denna skrift försöka ge en övergripande förklaring utan att gå in på detaljer.

Vårt invasionsförsvar håller på att avvecklas och istället skapas ett insatsförsvar som snabbt och flexibelt skall kunna hantera en mängd varierande uppdrag. De internationella insatsförbanden skall vara redo att sättas in inom loppet av tio dagar. Förbanden  skall kunna arbeta självständigt i olika miljöer och utföra olika uppgifter. Det nätverksbaserade försvaret är till för att bidra till Försvarsmaktens utveckling mot ett flexibelt insatsförsvar. Det kan definieras som ett koncept med visionära och doktrinära inslag som är tänkt att öka effektiviteten i vår försvarsförmåga, underlätta internationellt samarbete och ge ökade möjligheter till samordning inom totalförsvaret.

De grundläggande idén bakom NBF kan därför sägas vara att kunna skapa ökad förmåga till samordning mellan de militära basfunktionerna. Dessa är sex till antalet nämligen: verkan, rörlighet, skydd, underrättelse, uthållighet och ledning. Förmåga byggs upp genom att kombinera basfunktionera och göra dem tillgängliga i nätverk. Men förmåga är inte nog…..

Nyckeln till framgång kan sammanfattas i meningen: kunskap är makt. Det vill säga tillgång till information är avgörande. Den behövs för att kunna fatta ett så korrekt beslut som möjligt. Det gäller att veta mer än motståndaren för att kunna uppnå en seger. Men information måste vara aktuell och inhämtas snabbt, annars är den värdelös. I insatsförsvaret blir självständigt agerande bland olika enheter allt viktigare. Men information är A och O för att de skall kunna samverka effektivt. Teknik är naturligtvis en grundförutsättning för NBF, men än viktigare är mentaliteten hos människorna i nätverket. Det är ingen vits att strukturera om i en organisation om inte också tänkandet förändras med den.

Fördelarna med att organisera sig i nätverk är många. Det ökar flexibiliteten, gör snabbare informationshantering möjlig, skapar bättre samordning, förändrar tänkandet etc. Men den kanske största nackdelen med denna organisation, är beroendet av en välfungerande teknik. I skrivandets stund finns det vad jag vet, ännu ingen som har ett komplett nätverksförsvar. Sverige har dock kommit långt i sitt arbete.

Med våldtäkten som vapen

skalle.jpgI det senaste numret av Insats & Försvar berättar Försvarsmaktens jämställdhetsansvarige Charlotte Isaksson om sitt arbete som Gender Advisor i en styrka som i somras sändes till Kongo. Det var första gången detta gjordes och allt hon hade att gå efter var FN:s säkerhetsresolution och ett par andra dokument. Kongo är ett land där systematiska våldtäkter ingår i krigsstrategin. Hon fortsätter: ”I patriarkala kulturer, där kvinnans status är låg och hon syns lite i det offentliga livet har det automatiskt blivit männen vi träffat. Felaktigt får deras erfarenheter representera hela folkets. Det leder bland annat till att vår egen undersättelseverksamhet blir ofullständig, vilket kan leda till inkorrekta analyser, men också till att vi inte lever upp till resolutionen”.

I Kongo genomfördes de första fria valen på 40 år. Men för kvinna som har lång väg till vallokalen i ett land där massvåltäkter förekommer, är det inte självklart att röstandet blir av.

För så är det, och så har det alltid varit….att krigets våld tar sig många ansikten och har inte bara riktats mot de uniformerade männens kroppar. Om man tittar tillbaka några århundraden eller ännu längre, var det så att kvinnan till skillnad från mannen, inte betraktades som en fiende. Hon var en del av krigsbytet och så var även barnen. Vad hände med kvinnan efter en strid? Hon kunde säljas som slav på öppen marknad. Eller kanske blev hon hustru eller piga åt någon av segrarna.

Men så förekom naturligtvis även våldtäkt, en slags segerparad. För det var inte alltid så, att det syftade till sexuell tillfredsställelse efter strid. Det var ett sätt att förnedra motståndaren, att demonstrera hur försvarslös han var som inte kunde skydda kvinnofolket. Därför såg man gärna till att våldtäkterna skedde offentligt.

Det var inte förrän på 1700-talet som det började betraktas som en krigsförbrytelse. Men då var det inte de mänskliga rättigheterna som man hade i beaktande utan snarare spridningen av svårbotade könssjukdomar bland manskapet. En annan orsak till att förbudet, var att det fördröjde truppförflyttningar. Enskilda fall som upptäcktes bestraffades hårt, ibland med döden. Detta bidrog till att massvåltäkter så gott som upphörde i krigstid. Bestämmelserna stod helt i samklang med den militära organisationens och operationernas logik. I Genévekonventionen från 1949 slogs det dock fast att ”kvinna skall särskilt skyddas mot varje handling, som kan kränka hennes ära, framför allt våldtäkt, påtvingad prostitution och varje slag av otillbörligt närmande”.

Men ändå sker gång på gång förbrytelser mot kvinnor i krig. Man får det intrycket att det har blivit ett viktigt instrument i krigföring. Att det är en billigare taktik att förinta fienden än att använda granater. Som en kvinna i Zagreb under de jugoslaviska krigen uttryckte det ”Med våldtäkter kan man genomföra den etniska rensningen mer effektivt och till mindre kostnad”.

Låter precis som den cyniska strategi Edvard Longshanks använde sig av mot skottarna i form av ”Prima Noctes” (Första Natten). Som han säger i filmen Braveheart ”The problem with Scotland, is that it is full of scots”.

I och med detta är inte kvinnorna längre segrarens byte eller segertrofér, utan helt enkelt själv målet för angreppet. Man undviker att attackera soldaterna och ger sig på dem för att förinta fienden. Men i överlag är detta endast en del i det som kan kallas för ”den totala skräckens strategi”, som vi sett användas på olika håll i världen. Den totala skräckens strategi består i att: avrätta politiskt och kulturellt ledande personer, bränna ned eller spränga heliga byggnader eller viktiga monument och att systematiskt våldta kvinnor. Allra ytterst syftar strategin till att bryta ner motståndarens civilbefolkning. Detta är ingenting nytt i världshistorien, bombkriget under WW2 hade precis samma mål. När man inte lyckades göra slut på motståndarens beväpnade styrkor och ville undvika en utdragen och kostsam kamp, gav man sig på dennes civilbefolkning bestående av kvinnor, barn och gamla.

Ty sådant är det moderna kriget, i all sin ondskefulla, kalla och dödliga skepnad…..

Se även Lottornas ögatkampanj mot massvåldtäkter.

Militariseringen av EU

varning.jpgIgår var jag och lyssnade på en intressant föreläsning om EUs militarisering. Föredragshållare var Ingela Mårtensson, fd riksdagsledamot.

Föredragets huvudtema handlade om den militarisering av EU (och den som skett på smygvägen i Sverige) som pågått under hela 90-talet och har har tagit fart på allvar under 2000-talet. Utvecklingen kan delas in i tre faser:
1) Beslut: Under 1990-talet togs ett flertal viktiga beslut vilka speglas i de olika föredragen. Maastrichtföredraget år 1991 är ett av de viktig vilket ledde till bildandet av EU. Niceföredraget som skrevs under år 2000 slog fast ett flertal principer för EU:s samarbete med Nato.

2) Skapandet av institutioner: Nästa steg i utvecklingen var att skapa institutioner för att kontrollera resurserna och föredragens efterföljande. Några av dessa institutioner är KUSP, EU: militära kommitté, Europeiska Försvarsbyrån och CivCom (Civila kommittén).

3) Aktioner: Den pågående fasen kan karaktäriseras av ett flertal offensiva aktioner. Det tydligaste av dem är EUs stridgrupper, Battle Groups. Idén att inrätta stridgrupper kom upp under ett toppmöte mellan Frankrike och Storbritannien år 2003. Stridsgrupperna ska vara beredda två och två att under ett halvår rycka ut. Nordic Battle Group (NBG) ska vara ansvarig under 2008.

I framtiden kan eventuellt en fjärde fas bli aktuell, nämligen EUs självständighet från Nato. Viktigt att hålla i minnet är att varken Nato eller EU har egna militära styrkor utan förlitar sig på medlemsstaternas bidrag. I dagsläget är 19 av 25 EU-stater natomedlemmar och fyra är med i PFP (Partnerskap för fred) som sker i samarbete med Nato. Men rent generellt kan man säga att EU håller på att militariseras och målet är att bli en militär stormakt i stil med USA.

Under föredraget sade Ingela Mårtensson att det är absurt att Sverige som en gång stod för neutralitet och fredsbevaring, nu ska gå ut i strid. Hon lyfte bland annat fram NBG. Sverige är dessutom världens 8:e största vapentillverkare, men att tala om en svensk vapenindustri är inte tänkbart eftersom de är utländskt ägda. Inte heller är det ett gott tecken att största delen av regeringens forskningsanslag går till försvarsforskning och endast en liten del till den om fred. Är militarismen på väg att uppstå i EU och Sverige?

En av deltagarna i föreläsningen uttryckte sina farhågor om att världen i framtiden kan komma att bestå av 4 maktblock, nämligen Ryssland (som rustar för fullt), EU med skapandet av sina Battle Groups, USA och Kina (som försöker trygga sina energitillgångar). En annan betonade att om man jämför med hur det var förr, så diskuteras det för lite försvars- och säkerhetspolitik i Sverige. Folket vet praktiskt taget ingeting om dagens trender. I synnerhet förekommer EU och Nato allt för lite i den offentliga debatten.

En annan utveckling som oroade Mårtensson är USAs försök att militarisera yttre rymden (space war). Varje år satsar landet 20 miljarder i sin strävan att föra ut massförstörelsevapen i rymden. Detta trots att det egentligen är förbjudet enligt konventionerna. Risken finns att även EU, trots sina protester kan haka på.

I sin helhet var det en mycket intressant föreläsning med en väl engagerad publik.