Category Archives: Militärhistoria

En film om Rysk-Japanska Kriget

Sir Hiram Maxim kunde…när han vandrade genom de fina salongerna för att marknadsföra sin berömda kulspruta, öppet skryta med att den hade skövlat hälften av de japanska soldaternas dödsoffer under kriget. För sin lilla men sofistikerade uppfinning blev han både dekorerad och adlad samt fick supera med krönta huvuden och berömdheter. Men hos de krigskorrespondenter och observatörer som verkade under det Rysk-Japanska Kriget hette det att det fanns många olika sätt för japanerna att dö på. Man kunde bli sprängd i tusen bitar av granater, få en dödlig stöt av elektriska stängsel, mejas ner av en Maximkulspruta, falla ner i en grop med spetsiga pålar, andas in giftgas etc. Det var upp till varje enskild soldat i den Kejserliga Armén att välja vilket av dem han ansåg vara mest hedersamt. Här fanns intet utrymme för Harakiri.

Det Rysk-Japanska Kriget var ett tragiskt och onödigt krig som varslade om vad som komma skulle i Europa. Det skrivs inte på långa vägar lika mycket om det som om Första och Andra Världskriget. Inte heller görs det lika många filmer. Men i Japan har det gjort några stycken. En av de första ”Kejsar Meiji och det Rysk-Japanska Kriget” gjordes 1958 vad jag vet och är av mycket bra kvalité. Den andra som jag presenterar här på bloggen filmades in år 1980 och heter ”203-Kochi”. Ingen av dem verkar heller ha översatts till engelska eller vårt språk.

Författarna Meirion och Sushie Harries som skrivit omfattande om den Japanska Kejserliga Armén, berättar att de japanska soldaterna förvisso befann sig i tjugonde århundradet, men var inte en del av det. Moderniseringen av Solens Rike som startats av Kejsar Meiji under andra hälften av 1800-talet hade gått oerhört fort. Japan bokstavligen kläddes i nya västerländska plagg. Men det feodala tänkandet och krigaridealen som formats och förfinats under tusentals år levde fortfarande kvar. Samurajens utrustning hade ställts in i garderoben, men hans ande levde vidare.

I ett par framgångsrika krig mot Kina stärktes självförtroendet. Man ansåg sig vara redo för att hävda sig mot de stora västimperierna, inte minst det provocerande Ryssland. Det stora folkliga stöd som detta krig fick, skulle aldrig finna motstycke i någon efterkommande konflikt Japan varit involverat i. Inte ens Andra Världskriget. Tidningarnas rubriker törstade efter blod. Men så fanns det inte så mycket att jämföra med.

Att Ryssland förlorade ett krig som de egentligen skulle ha vunnit berodde främst på den inkompetenta ledningen. Flera av de högre officerarna var för gamla för sitt arbete och dessutom korrupta och obegåvade. De ryska soldaternas mod och uthållighet var det inget fel på. Men de var som det hette ”lejon ledda av åsnor”. Antal år i tjänst utgjorde på tok för ofta underlag till befordran snarare än talang. Ryssland underskattade grovt den japanska armén. Landets egen industri sackade dessutom efter de asiatiska. Detta bidrog även till att den ryske soldaten var sämre utrustad än sin japanska motsvarighet. Den senare klarade bättre av det hårda klimatet i Manchuriet. Japanderna fick också detaljerade instruktioner om hur de skulle föra sig i fält. ”Drick inte saké när det är kallt”, ”prata inte för mycket när det blåser”, ”olja regelbundet in dina skor för att undvika skoskav” etc. etc. Ryssarna däremot kunde dricka vodka i mängder. Den ryska underrättelsetjänsten var dessutom under all kritik. Faktum är att efter kriget kom det fram att japanerna hade förlorat fler soldater än ryssarna trodde att de kunde mobilsera. Arrogansen och föraktet hos den ryska ledningen var så stor att de rapporter som uppgav rätt uppgifter aldrig lästes, utan lades åt sidan. Japanerna hade däremot spioner överallt, även i de lägre ryska samhällskikten. En barberare som rakade en rysk general kunde mycket väl vara en japansk löjtnant.

Men trots detta blev de japanska förlusterna fruktansvärda. ”De smälter bort på sluttningarna” rapporterade en brittisk korrespondent hem till London. I början av kriget kastade man den ena vågen av infanteri in mot de ryska befästningarna efter den andra. Hela tiden blev de nermejade. Marken och sluttningarna var helt täckta av kroppar, floderna röda av blod. Man attackerade även i mörker och såg inte vart man trampade. Ryssarna däremot såg allt med sina strålkastare. De japanska officerarna förde ett krig i medeltida samurajstil mot moderna vapen och fästen med katastrofala följder. Till slut ändrade man taktik, satte in tyngre artilleri och grävde mingångar. Exakt hur många som dog går inte att avgöra. Men mot slutet var det så illa för japans del att äldre årsklasser kallades in. Dessa var sämre motiverade än sina föregångare. Landets ekonomi gick i kras. Industrin kunde inte hålla jämn takt med all stål, ammunition och materiel som kriget i rasande takt slukade. Det krävde 53% av den totala årliga budgeten. I efterhand hette det efterhand att Japan vann kriget, men förlorade freden.

När man ser filmen ”203-Kochi” (203-meters kullen) får man sig en tydlig bild av allt detta. Slaget om denna plats blev vändpunkten för det Rysk-Japanska Kriget, men krävde enorma förluster. Under åtta dagar förlorade japanerna över 8000 man. Detta medan ryssarna aldrig hade fler än 1500 man åt gången förskansade på kullen åt gången. Förluster ersatte de kontinuerligt. De korrespondenter som fanns på plats fick inte skicka en enda rapport hem innan slaget var över. När de väl gjorde det var det i närmast skräckinjagande termer.

Jag vet väldigt lite om Japan och dess folk. Men när jag ser filmen får jag det intrycket att japanerna är uppriktiga om sig själva lika mycket som om andra. Det är i alla fall så långt ifrån Hollywood och alla hycklade Reluctant-Hero ideal som man kan komma. Här finns inga hjältar. Kriget visas upp i all sin fulla monstruösa dårskap.

Yukio Mishima – Historien om en militäridealist

yukio_mishima.jpgHur skall jag börja denna berättelse om en av de mest säregna militäridealisterna i vår tid? Historien om författaren Yukio Mishima som både levde och dog för sina ideal är den osminkade men smått poetiska historien om en militäridealists födsel, uppväxt och våldsamma död.

Han hette inte så från början. Han riktiga namn var Kimitake Hiraoka. Det var i Tokyo den 14 januari 1925 som denna det skrivna ordets begåvning föddes. Hiraokas far var en högt uppsatt tjänsteman åt regeringen. Men han kom inte att tillbringa sin uppväxt hos föräldrarna, det såg hans farmor Natsu till. För flera år framåt såg pojken inte av sin familj. Natsu hade aristokratisk blod i ådrorna. Hon var illegitim dotter åt provinsen Hitachis daimyo, Shishido. Hon hade blivit uppfostrad vid Prins Arisugawa Taruhitos hov. Natsu var snar till rent infernaliska vredesutbrott som ofta resulterade i våld. Den unge Hiraoka kom aldrig att glömma dessa, eftersom de förekommer i hans verk. Inte heller lät hon honom leka med andra pojkar, utöva någon form av sport eller tillbringa längre tider i solen. Hiraoka var antingen ensam eller lekte i sällskap med sina kvinnliga kusiner och deras dockor.

Vid 12 års ålder fick han återse sin familj och börja i en eliteskola. Hans far var inte bättre än Natsu. Han vurmade för militär disciplin (inte ovanligt för den tidens samhällsklimat) och använde även detta på sin egen son. Till exempel kunde han hålla pojken utanför ett höghastighetståg i syfte att härda honom. Hiraoka läste mycket. Hans favoritförfattare var Oscar Wilde och Rainer Maria Rilke samt otaliga japanska klassiker. Samtidigt som han började studerade, skrev han också sina första historier. Men hans far tyckte inte alls om detta och genomförde ”razzior” på hans rum där han rev sönder allt i författarväg i småbitar. Men detta hejdade inte Hiraoka som forsatte att skriva på nätterna och gå i skola på dagarna. Så höll det på sex år framåt.

Dessa nattvak resulterade i de första litterära framgångarna. Till och börja med blev det traditionell japansk poesi. Men sedan gick Hiraoka över till prosa. En kort novel ”Den blommande skogen” blev publicerad i skolans litterära tidning. Lärarna  så imponerade över berättelsen att de rekommenderade honom till att skriva åt ett av de högre ansedda litterära tidningarna. Efter färdiga studier vid Universitetet i Tokoy 1947 fick han arbete som tjänsteman vid regeringens finansiella ministerium. Men Hiroaka hade blivit så utmattad av studier och nattvak att han inte orkade med ett arbete som egentligen inte intresserade honom. Han far var tvungen att gå med på detta och tillät sin son att börja skriva på allvar.

Vid den här tidpunkten var Kimitake Hiraoka mer känd som Yukio Mishima. Han hade fått det namnet som pseudonym under kriget. Hans lärare var rädda att den bok hans skrivit som med hjälp av starka metaforer beskriver känslan av att hans förfäder fortfarande lever inom honom, skulle slå tillbaka mot författaren.

Mishima blev också inkallad under kriget, men vid mönstringen trodde läkarna att han hade TBC och gav honom frisedel. I själva verket var det bara en lättare förkylning.

Men efter kriget började Mishima skriva böcker, pjäser och poem i rasande takt. År 1946 blev den första riktiga novellen ”Tjuvarna” klar samt ”En masks bekännelser”. Hans berättelser gjorde honom till en kändis vid 24 års ålder. Mishima var en disciplinerad författare men varierad. Han skrev också pjäser, manuscript och poem. Några filmer blev det också. Han gjorde snabbt internationell succé och när 50-talet gjorde sitt intåg hade han börjat resa världen runt, inte minst till sitt drömmars land Grekland. Mishima nominerades hela tre gånger till Nobels Litteraturpris. Men fick det aldrig.

Om Mishima inte fick utöva sporter när han var liten, så gjorde han det nu. År 1955 började han styrketräna som aldrig förr och tränade även Kendo. Mishima hade ingening emot att agera fotomodell med svärd i hand, bar muskulös överkropp och vit bindel runt pannan. Han blev mästare på Kendo.

Men år 1967 tog han värvning i den japanska armén, eller Japanese Self Defence Forces som det fick heta och forfarande heter efter kriget. Den kejserliga armén hade avskaffats på amerikanskt kommando. De officerare som tidigare tjänat kejsaren under kriget hade motvilligt kallats in igen då de andra visat sig olämpliga. Mishima blev fallskärmsjägare vid den 1:a Luftburna divisionen i Narashino. Eftersom han var så känd i Japan, använde han sitt riktiga namn för att dölja sin identitet. Mishima älskade verkligen det militära livet. De anteckningar han gjorde under den här tiden smäktar av poetisk idealism. ”Allt vi behöver är mat och bad. Vi blir tillfredsställda bara av att kvinnorna beundrar oss på avstånd”..//..”Jag fångades genast av det lyriska när fosterlandetsflagga i skenet av solens sista strålar sänktes på kaserngården..//..Den Luftburna Divisionen är en grupp bestående av seglare ridandes en stor och osynlig båt. De var besatta av sina fallskärmar. Den ärorika frihet deras kroppar fick när de fördes bort, skänkte dem en styrka som inte kunde återfinnas någon annanstans i det japanska försvaret”.

Efter ett år lät Mishima samla ihop ett tiotal kamrater och grunda ett sällskap som döptes till Tatenokai (Sköldsällskapet). Detta var vad man skulle kunna kalla en privat armé bestående av unga studenter som svurit en ed att skydda kejsaren. I sällskapet hängav sig alla åt att studera krigiska traditioner, öva fysisk disciplin och strid. Mishima tränade medlemmarna personligen. Men i hans ideologiska värld betydde principen att skydda kejsaren inte nödvändigtvis den levande. Kejsaren var ett abstrakt fenomen. Till exempel kunde Mishima inte acceptera att Kejsar Hirohito avsade sig sin gudomlighet vid slutet av Andra Världskriget. Inte heller kunde han acceptera den dåvarande situationen i den japanska krigsmakten. Han ville ha förändring. ”Mitt intresse för markstridsgrupperna i Försvarsmakten beror på det faktum att konstitutionen förbjuder militära styrkor att vistas utanför landets gränser” skriver Mishima i en förklarade text. Alltså började han förbereda en statskupp.

Hans sällskap fick fler anhängare och tillslut uppgick antalet till femtio medlemmar som tränade kampsporter helt öppet på kaserngården. Den japanska Försvarsmakten verkade ha slagit blindögat till hans ideal och vad sällskapet hade som yttersta syfte. Det var andra tider nu, den kejserliga armén var borta. Men antagligen var man smickrad över att ha uppmärksamhet från en av landets mest berömda författare. Han skrev ju så positivt och engagerande. Mishima och medlemmarna i hans sällskap fick till och med speciella förmåner.

Men så skedde det. Den 25 november 1970 tågade Mishima tillsammans med fyra av sina anhängare in på de japanska stykornas östra högkvarter. De var alla klädda i sina finaste uniformer och hotade med att döda kommendanten om trupperna inte samlades för att höra Mishima tala till dem. Soldaterna samlades utanför kommendantens kontor och Mishima klev ut på balkongen. Där med väldiga gester, eld i blicken och hög röst höll han det sista talet i sitt liv.

yuokio.jpg”Vad betyder mest för det japanska försvaret att bli en sann armè? Det är att försvara Japan! Och vad innebär det att försvara Japan? Att försvara Japan innebär att försvara historien, kulturen och traditioner vilkas källa är Kejsaren!
Lyssna nu noga! Lyssna, Lyssna Lyssna! Lyssna tysta! Jag är bara en människa som står här uppe, riskerar mitt liv för att tala till er! Förstår ni? Hör ni mig? Om inte jag reser mig, om inte ni japaner reser er tillsammans med mig, om inte de japanska styrkorna reser sig, kommer konstitutionen aldrig att ändras. Ni kommer för alltid att inte vara någonting mer än amerikanska legosoldater! Är ni inte krigare? Hur kan krigare försvara en konstitution som inte vill kännas vid dem? Ni kryper och krälar inför en  konstitution som inte vill ha med er att göra!
Finns det inte en enda bland er som vill stå vid min sida? Det finns inte ens en, eller hur? Då skall jag dö. Det är ett faktum att ni inte kommer att resa er för att ändra konstitutionen. Jag har inga fler drömmar om det japanska försvaret. Jag skriker högt – Länge Leve Kejsaren! Länge Leve Kejsaren! Banzai! Banzai!!! ”

Mishima hade knappast lyckats med att uppvigla soldaterna. De började skrika ”kom ner därifrån!”, ”skjut honom!”, ”dåre!!”. På en kort stund hade hans intima och varma relation till militären klippts av. Den existerade inte längre. Mishima återvände till kommendantens rum och begick seppuku. Han hade förberett sin dödsstund i ett helt år, skrivit vad som i japan kallas för jisei (dödspoem) och hunnit sätta punkt för sin sista bok ”Fruktsamhetens sjö”.

Kriget om Finland 1808-1809

krig.jpgI början av 1800-talet rasade Napoleonkrigen. Dessa var en direkt följd av revolutionen i Frankrike som för alltid skulle förändra Europa. Ingenting skulle återigen bli sig likt. Kartan förändrades, konstitutioner skrevs om och även krigföringen förnyades. Inte ens Norden undgick de stora koalitionerna på kontinenten. Just nu pågår en utställning på Armémuseum om kriget mellan Ryssland och Sverige (1808-1809) som ledde till förlusten av Finland efter att över 600 år varit under svenskt styre.

I februari 1808 gick ryssarna över gränsen med en styrka på över 24,000 man. Försvaret med drygt 6,400 man vid gränsen var magert och reträtten påbörjades. Väldigt lite gjordes för att försvåra ryssarnas framfart. Om detta berodde på att att stridsledningen felbedömnde de ryska styrkornas numerär är oklart. I mars förklarade Danmark krig och nu hade Sverige tre fiender på halsen förutom Frankrike och Ryssland. Danmarks inträde i kriget var ytterligare en orsak till det slutliga nederlaget. Försvaret av Finland fick komma i andra hand eftersom Gustav IV Adolf fruktade ett angrepp från dansk sida. Men detta blev aldrig av. Kriget sköttes oproffessionsellt från början till slut.

dobeln.jpgDen ryska armé som marscherade in i Finland bestod av erfarna yrkessoldater med god utrustning.  De svenska soldaterna var indelta och kunde hantera en plog bättre än en musköt. Trots att de svenska trupperna hade vissa framgångar i början av kriget, började det snart gå sämre. De förstärkningar som anlände från Sverige var inte tillräckliga. Det var inte förrän på sommaren då isarna gått upp som skärgårdsflottan kunde avsegla från Stockholm och motoffensiven ta sin början. Svenskarna vann en seger den 14 juli i slaget vid Lappo. En mindre styrka lyckades också störa ryssarnas förbindelser så att de fick ont om mat. Detta hade inverkan på deras stridsmoral som sjönk. Men den ryske överbefälhavaren Von Buxhoevden begärde in förstärkning och fick 20,000 man från tsaren samtidigt som de svenska fortsatte att vara obetydliga. Övermakten gjorde sig snart kännbar. Slaget vid Oravais skedde på sensommaren den 14 september 1808 och gräset dränktes i blod. Svenskarna kämpade förgäves i fjorton timmar,  förlorade 1,200 man och fick retirera. Ryssarna fick hela tiden nya förstärkningar under de kritiska stunderna. Slaget var början till slutet.

Men innan dess hade en stor katastrof skett den 6 maj 1808 – Sveaborgs kapitulation. En garnision på 6,750 soldater, 700 kanoner samt förnödenheter och ammunition hamnade i ryssarnas händer. Varför kommendanten Vice-amiral Carl Olof Cronstedt valde att ge upp är omstritt. Han mycket väl klarat av att hålla ut tills svenska flottan hunnit fram. Dessutom gjorde han inga utfall mot ryssarna i början av belägringen för att distrahera dem. Än idag talas det om förräderi.

linje.jpgKriget var förlorat och rykten började cirkulera att Napoleon och den ryske tsaren planerade att dela upp Sverige mellan sig. Kung Gustav IV Adolf brist på mod och handlingskraft upplevdes som besvärande. Till slut skedde en oblodig statskupp mot honom ledd av generalmajor Georg Adlersparre. Kungen greps när han försökte fly och sattes i husarrest. Det blev dennes farbror hertig Karl (sedermera Karl XIII) som tog över ledningen av riket. Begäran om vapenvila skickades iväg till Danmark, Frankrike och Ryssland. Efter kröningen av den nye monarken började det genast diskuteras om vem som skulle bli kung efter honom. Hertig Karl saknade barn vid bestigande av tronen. Lotten skulle falla på den franske Marskalken Jean Baptiste Bernadotte som förde Sverige in i en annan tid. Men det är en annan historia.

finsksoldat.jpg Tsar Alexander I hade från början inte tänkt behålla Finland men ändrade sig under krigets gång. Relationerna mellan de nya makthavarna och finländarna blev goda från första början. Perioden under ryskt styre skulle bli betydligt fredligare än under den svenska. Finland fick behålla sina lagar och tvingades inte till att byta tro från luthersk till orthodox. Den nya ryska provinsen blev en egen zon och hade en större frihet än under den svenska tiden. Ekonomin styrdes av finländarna själva och inte från Stockholm och skatterna gick till egen statskassa och inte rysk. Officerare, studenter, tjänstefolk, handelsmän m.fl. sökte lyckan i Ryssland. En av dem som kom att tjänstgöra i tsarens armé var Mannerheim, vilket han gjorde fram till revolutionen. Det första steget mot Finlands självständight hade också tagits, men även det är en annan historia.

En brittisk skyttegravssoldat bloggar

skyttegrav.jpgRåkade springa på en lite annorlunda blogg. Personen som skriver är död samtidigt som han är i hög grad levande. Det är den brittiske soldaten William Henry Bonser Lamins som skriver från det fruktansvärda Skyttegravskriget 1914-1918.
Alla hans brev från perioden finns bevarade och det är hans efterlevande släktingar som nu publiserar dem via en blogg. När nästa brev publiseras vet ingen och när Lamins dog får vi inte heller veta. Meningen är att läsarna skall sväva i samma ovisshet som ”de där hemma” gjorde. Han föddes dock i augusti år 1887.

Bloggen har fått flera kommentarer och uppmärksammats av media. Idag finns knappt någon som var med om kriget kvar i livet. Det enda som berättar om deras vardag är just breven och dagböckerna. På Lamins blogg finns även en länk till hans svårtydda dagbok.

The Irish Brigade

irishatgettysburg.jpgÅr 1845 var ett mörkrets år i den smaragdgröna ön – Irlands, historia. Det var året då potatiskörden slog fel och påverkade befolkningen och dess självkänsla till en sådan grad, att ingenting skulle bli sig likt igen. Två tredjedelar av den irländska befolkningen livnärde sig på jordbruket, potatisdöden var en total katastrof. Eländet, svälten och sjukdomarna orsakade därefter, tog inte slut i första taget. Under sex svåra år reducerades populationen i så enorma mängder, att historikerna fortfarande hyser frågetecken. Men mellan 1-1,5 miljon människor dog direkt eller indirekt av svält. Hundratusentals emigrerade till Amerika i hopp om en bättre framtid. Men ingen glömde The Potato Famine och det brittiska vanstyret. Så långt tillbaka de kunde minnas hade de kämpat mot engelmännen. Många Irländare var mer än villiga att tjäna sina förtryckares fiender. Inte minst Frankrike och USA. Krig var någonting som irländarna kunde mycket om.  

Väl framme på amerikansk jord, var det inte ovanligt att de tog värvning i US Army. Armén hade förvisso många soldater med utländsk bakgrund i sina led. Men irländarna kom att utgöra majoriteten. De flesta etablerade amerikaner var yrkesmänniskor av något slag, plantageägare, affärsmänniskor etc. och inte intresserade av att bli soldater. Irländarna var välkommna att ta dessa ”hårdare tjänster”. Det gjorde de också och skötte dem förhållandevis väl. Men under det Mexikanska kriget sattes irländarnas lojalitet på prov. Den mexikanska regeringen försökte med hjälp av propaganda att övertyga dem om att kriget var en protestantisk attack mot den katolska tron i Mexiko. De som bytte sida utlovades en bit land. Faktum är att detta hade effekt, fler än tvåhundra irländare bytte flagga och satte upp en egen brigad – The San Patricio Brigade som slogs tappert. Men många fick sätta livet till och när Mexiko förlorade kriget blev några av de överlevade hängda på stående fot som förrädare. Berättelsen om dessa irländare förevigades i filmen ”One Mans Hero”.

Men detta var bara en parantes. Fler och fler irländare fortsatte att strömma till Nya Världen och ta värvning, även efter att Potatisdöden tagit slut. År 1861 blev de ännu mer efterfrågade när Inbördeskriget bröt ut. The American Civil War (1861-1865) var ett på många sätt mörkt krig. Folk som kanske tidigare stått nära varandra började skjuta på varandra. Vänner, släktingar, kompanjoner, landsmän etc. fann varandra på helt olika sidor….inte minst irländarna. Mer än 150,000 av dem tjänade på Nordsidan. De bildade egna enheter, den största och mest kända är The Irish Brigade of the 1st Division of the II Corps of The Army of the Potomac. De skulle utmärka sig för sitt mod under hela kriget.
Men irländarna hamnade även på den rivaliserande Sydsidan, mer än 50,000 av dem. De tjänade de konfedererades sak väl och en del irländare steg hastigt i graderna. En av dem var Patrick Cleburn som slutade som generalmajor. Hans motto var ”Life has always been a small matter with me when duty points the way”. Det mest  kända irländska regementet på Sydsidan är nog 24th Georgia.

2nd_irish_color.gifNordsidans irländska brigad bestod från början av tre regementen, 69th New York, 63th New York och 88th New York och bestod av 3000 man totalt. Dess ledare var överste Thomas Francis Meagher. Kärnan utgjordes dock av 69th New York. Under hela kriget skulle The Irish Brigade lida svåra förluster eftersom den hela tiden befann sig där striden var som hetast. Styrkan växte på kort tid till fem regementen, The 116th Pennsylvania och 29th Massachusetts (som inte bestod av irländare). Trots detta skulle brigaden alltid ligga på bristningsgränsen. Vid slutet av kriget räknades förlusterna till över 4000 man totalt, vilket var fler än det brigaden någonsin bestod av vid en viss tidpunkt. Vid Antietam den 17 september 1862 förlorade brigaden 60% av sitt manskap. Men sin största förlust uppnådde den i december vid Fredricksburg samma år.

Slaget vid Fredrickburg var ett av dessa slag under Inbördeskriget som var dömt att misslyckas innan det ens hade börjat. Under de dagar som det varade led nordstatarna svåra förluster och värst drabbades irländarna. Gång på gång kastades den ena styrkan efter den andra in mot de konfedererades linjer som kallblodigt mejade ner de blåa leden med infanteri och artillerield.

irish.jpgIroni och tragedi såg ingen ände. Efter att ha rusat genom ett regn av kulor, fann irländarna sig öga mot öga med varandra. På andra sidan i skydd bakom en stenmur stod 24th Georgia lett utav general Thomas Cobb och hans äldre bror Howell. General Lee kände väl till att det både på nord och sydsidan fanns irländare som tillhörde The Fenian Brotherhood. Ett sällskap grundat år 1854 i USA av immigranter och vars syfte bestod i att samla så mycket militär erfarenhet som möjligt inför hemlandets frigörelse. Därför sände han reserver till den utsatta punkten. Men Lee oroade sig helt i onödan. The 24th Georgia utförde sitt blodiga värv till sista blodsdroppen och decimerade sina egna landsmäns led på andra sidan. Det var en frukatsvärd syn.

The Irish Brigade förlorade nästan hela sin styrka, av 1500 man återstod endast 256. The 24the Georgia förlorade endast 36.

Efter blodbadet anhöll general Meagher om att få rekrytera nytt manskap. Hans begäran nedkades och i slaget vid Chancellorsville som ägde rum under sommaren året därpå, blev brigaden nästan förintad. Meagher avgick då det blev på tal om upplösning. Det som räddade brigadens fortsatta existens, var att ett hundratal från Fredricksburg återvände efter att ha slickat sina sår under den kalla vintern. Detta skedde lagom till krigets vändpunkten vid Gettysburg någon månad senare. Med sin knappa styrka på 600 man, kämpade irländarna oerhört väl.

The Charge of the Irish Brigade vid Fredrickburg går att återse i filmen ”Gods and Generals”, som är den andra delen i en triologi om Det Amerikanska Inbördeskriget.  

Dagen då kriget tog slut

ww1.jpgVid elvatiden den 11:e november 1918 tog Första Världskriget slut. Inte ett skott avlossades mer och de uttröttade soldaterna klev upp ur de skyttegravar de vistats i under fyra långa fruktansvärda år. Denna dag går under många namn. I Storbritannien, Australien och Kanada kallas den för Remeberance Day, i Frankrike och Nya Zeeland för Armistice Day. Den är inte bara tillägnad den dag då Första Världskriget tog slut, men även till alla de som dött i krig runt om i världen. Dagen går även under det vackra och rörande namnet Poppies Day. Poppy är det engelska namnet på blomman vallmo. Fältläkaren John MacCrae lade märke till att de enda blommor som växte mitt i all förödelse och död var vallmor. Han skrev år 1915 ett poem som sen dess förknippats med den 11:e november. Vallmons röda färg är också en symbol för det blod som flöt uner kriget.

In Flanders Fields

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below

vallmo.jpg
We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow
Loved, and were loved, and now we lie
In Flanders fields

Take up our quarrel with the foe
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

Gerillakrigens comeback

gerilla.jpgVeckans nummer av The Economist ägnade inte bara stor uppmärksamhet åt ”smarta vapen och soldater”, utan även åt den typ av krig som driver på utvecklingen dessa, nämligen guerrilla warfare, small wars  eller unconventional warfare. Den går med andra ord under många namn. Så nu vill jag ägna detta inlägg helt åt denna mångfacetterade krigföring utifrån The Economists utförliga reportage om dagens situation.

Gerillakrig kallas även för ”det fjärde vapenslaget”. Med detta avses i ordets strikta bemärkelse ”En form av krigföring främst bedriven av paramilitära upprors/motståndsrörelser mot reguljära militära förband. Kännetecknas av dold eller överraskande insats av små enehter mot en motståndares svaga punkter, kräver i regel stöd av civilbefolkningen och understöd från annan stat/organisation för att på sikt kunna vinna framgång”.

Intresset för denna krigsform har gått i vågor genom tiderna. Under de senaste åren som passerat med krig i Irak och Afghanistan samt terrordåd har intresset för okonventionell krigföring fått sig ett kraftigt uppsving. Men okonventionell krigföring är ingenting nytt i historien, däremot har dess koncept förändrats och därför ibland uppfattars som nytt. Grunderna återfinns redan hos de klassiska kinesiska mästarna som Sun Tzu. I väst började det någon gång under 1600-talet då s.k. särskilda förband inrättades som utgjorde komplement till det annars ”stela kriget”. Under det Nordamerikanska frihetskriget (1775-1783) drogs civilbefolkningen med i kriget på ett helt nytt sätt. Miliser upprättades och ganska snabbt insåg man att dessa inte var effektiva på öppna slagfält mot de väldrillade britterna. Därför började amerikanarna att föra gerillakrig (även om termen då inte existerade). Stora likheter i taktiken och stödet från de civila går att återfinna med Vietnamkriget. Under de franska revolutionskrigen skedde en revolt i Vendée-provinsen av rojalister. Denna varade mellan åren 1793-96 och krävde 100,000 människors liv. Denna revolt gav upphov till som kallas ”kontra-revolutionära krig”. Rebellerna fick stöd både från civilbefolkningen och andra stater som ogillade den nya republiken.

Det Spanska Folkkriget mot Napoleon (1808-1814) var en lång och blodig historia. Det var här som termen gerilla för första gången användes. Spanjorerna som saknade riktiga arméer satte upp ”guerillas” (småkrigsförband) och bekämpade fransoserna överallt. Samtidigt arbetade de nära med britterna och fick stöd från dessa.
Under Napoleons Ryska Fälttåg år 1812 använde ryssarna okonventionella metoder för att krossa hans Grandé Armé. Samtidigt som allt i dess väg mot Moskva brändes ner för att svälta ut soldaterna, satte ryssarna upp reguljära förband av folk- och partisanstyrkor. Dessa utförde konstant överraskande anfall mot fransmännen.

Under de stora massarméernas tid som varade fram till åtminstone Andra Världskriget, ägnades lite intresse för okonventionell krigföring. ”Småkrigen” underordnades de stora. Men de svåra ockupationerna som många länder i Europa utsattes för av tyskarna, gav upphov till ”organiserade motståndsrörelser”. Motståndet fick stor strategisk och taktisk betydelse för de allierade. De som bäst lyckades använda sig av dessa var ryssarna. Röda Armén integrerade tidigt med partisanrörelserna och deras okonventionella inrikning.
Efter Andra Världskriget har intresset varierat. Kommunismens expansion, terrorbalanser och oroligheterna i inte minst Afrika och Vietnamn ledde till en tillfällig uppgång. Men efter Vietnamkrigets slut avtog intresset och de specialförband som satts upp för att bekämpa gerillor reducerades i antal.

Gerillakrig ingår egentligen som en separat del i den okonventionella krigföringen och kan effektivt användas:
– under alla konfliktens faser, speciellt då risken för upptäckt och avslöjandet av angriparens identitet är låg
– på ett kostnadseffektivt sätt, då hög effekt kan uppnås med lite personal och lite materiel
– då det i vissa fall är enda sättet att nå målet, konventionella stridskrafter kanske inte finns till hands i rätt mängd och rätt utrustad

En svensk förkortning är MOV-Militära Okonventionell Verksamhet, vilket kan sammanfattas som allt som faller utanför den konventionella verksamheten. Ledorden för MOV är att det skall vara ”föränderligt” och ”undvika stela fackindelningar” samt ”överraskning”. Men vad är då skillnaden mellan konventionell- och okonventionell krigföring? Den förra är först och främst en öppet genomförd kamp vilken syftar till militära avgöranden. Den senare är en mer dold kamp, vilken kan som ovan nämnt tillgripas när konventionella stridsmedel inte finns tillgängliga. Här spelar också kulturella, historiska, sociala, etnsika, religiösa, psykologiska, ekonomiska och traditionella förhållanden en större rol förutom de rent geografiska och taktiska. Kunskapen om dessa ”totala förhållanden” utgör grunden för att verka dolt eller för att kunna bekämpa MOV. Det är inte ovanligt att lokalbefolkning spelar en stor roll i okonventionell krigföring.

Den främsta taktiken består i överraskning. I och för sig används den även i konventionell krigföring, men skillnaden är att den då ofta är mer begränsad av tid och rum. Sekretess och låg profil används i ännu högre utsträckning. Men MOV innefattar inte bara gerillaverksamhet, utan kan behjälpligt delas in i tre stora avdelningar som inte är helt renodlade alla gånger:
Specialistoperationer: genomförs oftast dolt av ett specialistförband.
Okonventionell krigföring: här ingår gerillakrigföring men även motstånds och upprorstöd, sabotage, psykologisk krigföring etc.
Säkerhetsoperationer: genomförs av särskilt utbildade och utrustade förband. Samverkar ofta med lokalbefolkningen eller myndigheter för att b.la. bedriva antisabotage insatser, antigerilla och antiterrorist krigföring, förhindra uppror etc.

Gemensamt för alla dessa tre är att de är militär eller paramilitär verksamhet som genomförs antingen på eget eller andras territorium, över hela konfilktskalan och med politiska, ekonomiska och militära syften.

The Economist går det att läsa hur mer har skrivits om okonventionell krigföring under de fyra senaste åren, än under de senaste fyra decennierna. Anledningen uppges vara att motgångarna i Irak och Afghanistan återigen har fått de amerikanska officerarna att ”relearn the historiy”. Temat ”lessons learned” står i högre utsträckning på schemat än det tidigare gjort. En amerikansk överstelöjtnant, John Nagl har dragit slutsatsen att de brittiska soldaterna är bättre på att lära från tidigare misstag än amerikanarna. Det ligger någonting i detta. Upprepas mönstren från Vietnamkriget ännu en gång? Inte minst de som gjordes då General Westmoreland tog över kommandot år 1965. Han delade tillsammans med de övriga amerikanska ledarna vid den tidpunkten, ett gemensamt förakt för tidigare erfarenheter. Han vägrade att sätta upp ”lessons learned” eller att träna upp den sydvietnamesiska militären. I sina memoarer noterar han att förvisso hade några viktiga böcker, Maos Lilla-Röda med teorier om gerillakrig, The Centurions som handlar om fransmännens krig mot Viet Minh och ett flertal arbeten av Bernard Fall som kunde ha gett flera insikter i fiendens tänkande. Men Westmoreland läste ingen av dem. Inte så överraskande gjorde amerikanarna om alla de misstag fransmännen begått om än värre. Hela områden på landsbygden rensades i s.k. ”search and destory missions”. Massakern i My Lai var en konsekvens av detta och ledde knappast till att amerikanarna fick lokalbefolkningens stöd.

Dest mer framgångsrika var britterna i Malayas i kampen mot de kommunistiska rebellerna i djungeln på 1950-talet. En viktigt taktik i krigföringen var ”winning the hearts and minds of the people”. Mer om detta går att läsa i Ken Connors bok ”Elitstyrka SAS”.  Så här skriver han om kriget i Malaya ”För första gången i historien hade ett förband ur en västerländsk armé besegrat en infödd styrka på dess egen hemmaplan, och på dess egna villkor..//..ytterligare en avgörande läxa de lärde sig i Malyas djungler. Insikten att uppror inte kunde slås ner med enbart militära medel, utan bara med ett samtidigt medvetande om den politiska dimenstionen, väcktes tidigt hos SAS”.

Moderna västerländska arméer kan inte länge ödelägga för att gör slut på allt motstånd och därefter kalla det för fred. Krig idag är mer komplexa historier som involverar mängder av olika folk både direkt och indirekt.